MVA BUT HUIIIIG UDD STVNMve VIUBHIUIRHe SIVIMYA ICE ner och bekantskaper tillhöra alla klasser och öfvertygelser, men lyckligast finner hon sig uti hemmet, omgifven af en krets af talrika och bildade anhöriga, samt visande den mest barnsliga lydnad emot sina beundrande föräldrar. Hvarföre skulle då en person, så rikt välsignad med allt som kan göra lifvet gladt, oskyldigt och till en viss grad nyttigt, försaka alla dessa förmäner, lika lockande i sig sjelfva som af henne djupt kända? Hvarföre lemna detta allt för att blifva — en sjuksköterska? Ifrån sin barndom har hon haft en tränande ömhet för sitt slägte, — ett medlidande med den svage, den förtryckte, den öfvergifne och behöfvande. Skolorna och de fattiga i omgifningen af Embley, som hon besöker i ändamål att trösta och inhemta underrättelser, voro de första som kommo i erfarenhet deraf. Sedan beiökte hon och studerade skolorna, hospitelerna och förbättringsanstalterna i London, Edinburg och på Europas kontinent. För tre är sedan, dä hela Europa tog sig en hvilodag, dagarne under och efter den stora expositionen, då högländerna i Skottland, sjöarne i Schweitz och alla mera berömda ställen i Europa voro uppfyllde med lustpartier, befann sig miss Nightingale inom murarne af ett ibland de tyska hospitalerna eller anstalterna för sjukas och vilseleddas vård i andeligt och lekamligt afseende. Tre hela mänader var hon sysselsatt dag och natt, samlande erfarenhet i alla de pligter och äligganden, som tillhöra en qvinna på en dylik plats. Derefter ätervände hon, för attännu en gäng sprida glädje omkriog sig i sivt lyckliga hem. Men den starka böjelsen uti hennes själ att gå utom sin egen krets för att hjelpa dem, hvilka, under det de hafva allt, i verkligheten blott allt för ofta hafva ingen som ätager sig dem, segrade; och rär derföre det i London inrättade sjukhuset för sjuka guvernanter, till följd af brist på passande ledning, hotade attsgå under, så framträdde hon och samtyckte att blifva satt i spetsen för detsamma. Derbyshire oeh Huempshire utbyttes mot den tränga och sorgliga boningen på Harley-street, ät hvilken hon egnade hela sin tid och sin lycka. Under det att hennes vänner saknade henne vid assembleer, föreläsnivgar, konserter, expositioner och alla andra för smaken och förståndet bildande nöjen, på hvilka London under dess säsong har så ymnigt öfverflöd, satt hon, som bättre än mänga andra skulle hafva uppskattat dessa saker, vid sjuksängen och emottog de sista klagoljuden af nägon stackars döende, hemlös, knarrig guvernant. Frän saknaden af eget hem torde utan tvifvel i många fall hafva härledt sig just denna knarrighet ; men sä blir den sednare ganska ofta närd, om icke ifrån början alstrad, af den härda och tanklösa därskap, som betraktar medm nniskor, hvilka erhällit det vigtiga förtroendet att utbilda deras barns anlag och förmögenheter, säsom ett slags sinorikt sammansatta, men obehagliga machiner, de der i likhet med ängmachiner, behöfva underhåll och skygd, men likt desse ligga helt och hället utom omkretsen för menskligt deltagande, känslor eller böjelser. Miss Nightingale tänkte annorlunda och fann ett nöje i att vårda dessa arma, öfvergifna guvesnanter i deras sjukdomar, deras sorger, deras dödskam:; och öfriga omständigheter. Flon blef sällan sedd utom inrättningens murar, och de få vänner, ät hvilka hon gaf tillträde, funno henne midt ibland en mängd af sjuksköterskor, bref, recepter, räkningar och afbrott af hvarjehanda slag. Hennes helsa dukade under för dessa ansträngningar; men litet frisk luft i Hampshire återställde henne igen, och inrättningen, hvars bestånd botades genom hennes bortgäng, blef räddad. Undertiden kom ett nödrop om hjelp och värd utom dem som de allmänna hospitalerna erbjuda för våra sårade bröder i Orienten. Det uppstod genast en entusiastisk åstundan att svara på detta rop. Men ett nit, som icke leddes af någon erfarenhet, kunde litet uträtta, och en skara af illa organiserade sjuksköterskor skulle hafva gjort mera skada än gagn. Man befarade att det ädla företaget, hvartill impulsen blifvit gifven, skulle stranda af brist på ett hufvud, en hand, ett hjerta som kunde leda och ordna detsamma. Det var då som ett nytt fält öppnade sig för miss Nightingales deltagande erfarenhet samt förmåga att styra och kontrollera. Men huru mycket kostade henne icke detta? Hon måste blottställa sitt eget lif, underkasta sig det plågsamma i en skiljsmessa från alla sina vänner och anhöriga, samt med follkomlig visshet motse besvärligheter, faror, mödor och den ständigt äterkommande anblicken af menskligt lidande midt ibland krigets värsta och förskräck ligaste fasor. Det finnes få menniskor, som icke skulle hafva blifvit afskräckte genom en verklighet af detta slag, men miss Nightingale bäfvade icke tillbaka för densamma, utan antog genast den uppmaning, som ställdes till henne, att leda och kontrollera hela sjukvärdsanstalten för våra sjuka och sårade soldater och sjömän i Levanten. Medan viskrifva detia, är detta moget tänkande, känslofulla och högt begäfvade fruntimmer, redan på sin post, uppfyllande den heligaste ibland qvinnans kärlekspligter mot de sjuka, de döende och de tillfrisknande. Det ligger någonting heroiskt i att storma höjderna vid Alma i trots af död och allt menskligt motstånd, och må man gerna hädanefter, såsom förut, låta det vederfaras all möjlig heder; men det ligger ett helt och hället eget hjeltemod och själsstorhet i denna qvinnas beslutsamma företag att samla och kärleksfullt utskifta den kristliga barmhertighetens hjelpmedel, som står lika högt och är åtminstone lika sä rent. Några få, mera visa än andra, skola utan tvifvel fördöma, le åt eller betyga medlidande för en entusiasm, som synes dem så excentrisk eller i bästa fall så illa placerad; men till sjelfva hjertat af vårt land skall det utan tvifvil tala högt och vittna, att det icke finnes någon bland Englands stoltaste och ädlaste döttrar, som i denna stund står så högt som Florence Nightingale., — En tysk pianist — berättar en Parisertidning — som på utöfningen af sin konst förvärfvat sig en måttlig förmögenbet, fick för nägon tid sedan en sådan afgjord motvilja för den konst han hittills idkat, att han omöjligen kunde lida hvarken musik eller idkare deraf. I förboppning att slippa undan dem bosatte han sig efter hvartannat i Berlin, Frankfurt, Strassburg, m. fl. ställen, men då han ingenstädes kunde undgå att komma i nägon beröring med båda delarne, slog han sig slutligen ned i en liten by i Elsass. Här lefde han några år, och ehoru ban ofta nog betedde sig litet besynnerligt, hade man för öfrigt ingenting egentligt att anmärka emot honom. Den enda omständighet, som väckte någon större uppmärksamhet var då ban en dag ivredesmod sönderslog positivet för en gatspelare, som hbaft den oturen att uppstämma sin musik utanför hans fönster. Han bef tvungen att ersätta mannen för den förlust han tillfogat honom, men som han var i hög grad girig, förorsakade denna utgift honom mycket bekymmer. För en mänad sedan gick ban till en repslagare i byn och begärde att få köpa ett rep af tre fots längd. Repslagaren tog fram ett sådant och begärde 1 franc, 50 centimer (1 rår rgs). Vår musikus sade att summan vore för hög och bjöd 1 fr. 25 c. (ungefär 42 sk.). Repslagaren vägrade att pruta något på hvad ban begärt och pianisten gick sin väg derifrän. Följande dag och alla följande dagar un der en månads tid förnyade han sitt anbud af 1 fr. 25 c., men repslagaren stod jemnt fast vid hvad han första gången begärt. Slutligen, för en vecka sedan, inrusade han i repslagareboden, och ropade i ett syobart upprört tillständ: vill ni, eller vill ni icke ta 1 fr. 25 e. för repet? Händelsen fogade nu så, att repslagaren icke var sjelf tillstädes, och hans lärgosse, som ej kände hvad som förut passerat, lemnade repet för I fr. 25 c. Musikern skyndade nu hem, särdeles belåten, och efter en timma fanns ban redan hängande med sitt nya rep om halsen, utan ringaste tecken till lif. — Årbetareuniversitet. Prof. Maurice, som för någon tid sedan afskedades från Kings College, emedan han ej ville tro på helvetesstraffens evighet, har nu i London stiftat ett arbetareuniversitet. Anstalten är blott oeh bart bestämd för arbetare; de in trädande behöfva blott vara i besittning af elemen