Aftonbladet – 9 december 1854, sida 2

val än fly; förnuftet sade mig det. Men då en liflig passion beherrskar oss, låter förnuftet oss se sottiserna som vi göra, utan att gifva oss styrka att undvika dem. Det är en blixt, som visar oss den afgrund, i hvilken vi nedstörta. Det är icke ett stöd, som uppebåller och räddar oss. . Hvarje dag ökade det onda. Sedan min ankomst tycktes Marioula ha blifvit mildare. Jag hade väntat mig att finna henne häftig, befallande, nyckfull och öfvermodig ; jag fann inför mig en ucdergifven och ödmjuk slafvinna. Hon tilltalade mig aldrig och undvek till och med sorgfälligt min närvaro, liksom om hon hade ansett sig vara ett föremål för min ovilja och vrede. En sådan sällsam återhållsamhet hos denna flicka retade mig. Det var ögonblick, då jag var nära att hata heune, så led jag af denna kärlek. Jag hade velat göra henne samma qval, som hon förorsakade mig. Då jag icke kunde utmärka mig för henne genom mina välgerningar, så ville jag att hon skulle lära känna mig genom det onda jag skulle göra henne, och då jag icke kunde fordra hennes kärlek, skulle jag ha föredragit hennes hat framför hennes kikgiltighet. Hvilka sömnlösa nätter förgingo icke under mina tankars kaotiska virrvarr, medan jag ursnnigt vred mig på mitt läger och bet i lakanet för att qväfva mina ångestrop. Hela dagen irrade jag iskogen under pretext att jaga, men jag hemförde aldrig det ringaste villebråd, och min oskicklighet blef för min onkel en outtömbg källa till skämt. Min heisa försvann und-r dessa sömnlösa nätter och dossa bedröfliga promenader. Ftt sådant Kf kunde icke tortfara. Jag beglöt att resa, att tål och med leruna Voldau och återvända til Paris, Detta var äfven stt förfluget projekt. I trots af mina qval, kände jag mig fastkedjad vid det hus der Marioula vistades, och det fordrades lång tid och olyckor för att slita detta magiska band. Jag led afattqvarblifva; hvad gkulle jag icke då ha lidit af att resa? Jag