Aftonbladet – 9 december 1854, sida 2

jag har nyckeln, jag skall öppna för dig. Gå! och må jag aldrig mera få se digi detta hus, hvarken dig eller din far. Om jag någonsin får se dig eller honom — dn vet väl det hålet som jag lät gräfva i trädgården för att få en brunn; det är trettio fot djupt; jeg skall låta kasta er deri och betäcka er med jord. Och sedan, djeflar, kunnen j krypa ut, om j. förmån. Under denna apostrof hade Marioula icke låtit förmärka någon rörelse i ansigtet. Orörlig och vild kastade hon på mig en förstulen blick, snabb som en pil, och gick med min onkel. Misstänksam som alla gubbar, ville han att hvarje afton nyckeln till huset skulle lemnas åt honom sedan porten var stängd. Jag hörde honom öppna och tillsluta porten till gården. Sedan återkom han till mig. Jag väntade mig ett förförligt utbrott af vrede; han var kall och föraktande. Min herre, han talade grymma ord, och jag trodde mig aldrig komma att repetera dem för någon; men då jag börjat, skall jag gå till botten med saken. Denna förödmjukelse skalräknas såsom en del af mitt straff. Min herre,, sade han till mig, jag gör er inga förebråelser. Då man uppfört sig som ni, så står man under alla förebråelser. Jag borde döda er; men ni är den siste af vår familj, och jag har den narraktigheten att icke vilja krossa under mina händer denna urartade telning, som endast bär giftiga frukter. Ni förstår att vi aldrig mera i vår lefnad se hvarandra. Jag vill icke, att den som bär mitt namn går och tigger: min bankir skall lemna er så mycket penningar ni behöfver, men må jag aldrig höra talas om er. Jag vill icke köra ut er nu. Se här är nyckeln, som öppnar porten till gården; ni kan gå er väg i daggryningen utan att jag märker det. Det är onödigt att ni kommer för att taga afsked. Om ni försöker inträda i mitt rum, så har jag mina pistoler, och jag skulle väl kunna döda er. (Forts. följer.)