Aftonbladet – 9 december 1854, sida 2

kunde icke mera lefva hvarken i hennes grann. skap eller aflägsnad från henne. En afton i Juni, tre månader efter min ankomst, satt jag i trädgården på en grön plats med bufvud-t gömdt i mina händer. Jag försökte på alla sätt och kunde likväl icke lösa mitt lifs olösliga problem. En buket nedföll framför mina fötter. Jag upplyfte hufvudet och såg några steg framför mig Marioula bakom ett fönsterga!ler. Hon betrektade mig med milda sorgsna blickar. Jag tog upp buketten -och skyndade, utan att kunna hejda mig, med några språng till fönstret. Jag fattade med bäftighet Marioulas hand och betäckte den med kyssar; hon drog den tillbaka med förvånad och förvirrad uppsyn. pHe:res, sade hon, du är sedan någon tid så sorgsen. Om jag är orsaken, så säg det äfvensom mitt fel, ait jag må kunna reparera det. Du har räddat min fars lif, hvad skall jag göra för att visa min erkänsla? Befall din slafvinnal Du måste älska mig, Marioula, utropade jag med häftighet. Jag vill att du skall älska migl . Ack! herre, min far har förutsagt det; de magiska korten hafva icke bedragit honom. Det är för mina svarta ögons skull som du är så sorgsen och blekare än en febersjuk. Jag skall förorsaka din ofärd. Och din onkel?, Marioula!s ropade jag och afbröt henne, tala icke om min onkel. Jag vet ej mer än ett: det är att jag älskar dig, älskar dig som en galning. Du måste också älska mig. Säg att du älskar mig eller stöter jag hufvudet mot detta galler. Jag vissie icke mer hvad jag gjorde; jag böjde hastigt hufvudet liksom för att störta mig mot jermstängerna; men Marioula framstack mellan gallret sitt leende ansigte, och det var hennes läppar jag mötte. Fråa denna dag upphörde den unga slafinnan att visa mig likgiltighet, och jag för: sökte ej mera att motstå min galna passion. Då Marioula lade å sido sin antagna rol,