Aftonbladet – 9 december 1854, sida 1

väl voro vi.unga begge två, men blixten träffar buskvexten lika väl som eken, och hvilken ålder är väl skyddad för passionerna och det obevekliga ödet? Följande dagen afreste jag till Paris; arbetet och de tusen förströelser, som en hufvudstad erbjuder åt en ung rik man, utplånade småningom Marioulas bild. Endast den scen, då hon första gången uppenbarade sig för mig, visade sig tid efter annan för min själ, som en dröm uppfylld både af vällust och fasa. Fem år förgingo sålunda. Min onkel skickade så mycket penningar jag behöfde, men uttryckte aldrig någon önskan att återse mig. ÅA min sida var jag fullkomligt införlifvad med Paris, och det var en. tillfällig omständighet som återkallade mig till fäderneslandet snarare än jag önskat. Jag bekom ett bref från min bäste vän, Theodor Dons... Vi hade varit skolkamrater och älskade hvarandra som bröder. . Jag väntar honom -i morgon. Ni skall göra hans bekantskap, det är en af de ädlaste mnaturer man kan träffa. Öppen, loyal, med en ädel anspråkslöshet och en enkel välvillighet, hade han icke velat lemna sitt fädernesland, och medan jag genomströfvade verlden hade han qvarblifvit, trogen vårt gamla :Moldau, våra gamla seder, våra gamla fördomar, men likväl uppfattat den moderna civilisationen. Han berömde mig, beundrade mig för de kunskaper jag skaffade mig utomlands; men hin eftersträfvade dem icke. Han var nästan det enda band; som fästade. mig vid Moldau, ett af dessa band, som endast döden kan slita. Ursäkta, att jag så länge uppehåller mig. vid min utmärkte vän! Vid början af den sorgliga berättelse, som jag skall göra för er, är det ljuft att hvila tanken vid denne ädle yngling; han skref: Min käre Constantin, sk:nda dig hem, om du vill rädda de svaga qvarlefvorna af din onkels förnuft. För min del (ursäkta närgångenheten) tror jag att han.är på väg blifva tokig, om han icke redan är det. Föreställ dig, att han låtit :insnärja sig af den mest