Aftonbladet – 9 december 1854, sida 1

MARIOULA). Novell af LEO JAOBERT. Han hade väl föresatt sig att hålla ögonen tna för att icke se detta rysliga folkets: bifall, som skallade vid en af dessa skickliga föktares fall, förmådde honom att se upp, och han hade icke styrka att åter sluta dem. Detsamma qvarhöll mig. Jag vet icke hvilken förfärlig dragningskraft fastspikade mig på stället. Med btirrande: Ögon, lek och darrande, följde jag med ett olycksaligt intresse piskan, som med en ;pendels noggrannhet föll på zigenarens blodiga rygg och åstadkom fåror i det lefvande hullet. Plötsligen kastade sig en liten slafvinna för bon uppgaf klagande rop samt ina händer med kyssar och tåMarioula, dotter till buffelherden, som anropade mig för sin far. Hon var icke mer än tio år, men hvad hon redan var skön? Huru dessa stora svarta ögon lyste tvärs igenom tårarne. Hennes läppar brände 3 mina händer. Jag kände liksom ett stygn bjertat, och ett moln drog sig öfver mina ögon. , Jag vet nu ej hvad jag gjorde, men hon drog mig med sig till min: onkel, och sag förenade mina böner med hennes. Min onkel, SOM; efter hvad det: tycks, skulle ha varit missnöjd att förlöra den verksammaste och starkaste af sina zigenare, önskade endast en förevänning att upphäfva en dor, som gar fölld i ett ögonblick-af vrede; han lät afbryta exekutionen:. Marioula öfvergick då med sin stams ombytlighet till ett öfvermått af glädje: Hon fasttryckte sina läppar mot mina händer med en vild ifver, ochjag, dåre, var frestad att sluta henne i mina armar. Jag tyckte i min besynnerliga yrsel att jag skulle ha velat ,qväfva henne och dö med henne, med sådan galenskapälskade jag henneredan. kände, henne ej mer än ett ögonblick ; — AA DD us ana ah ARA. beständigt tillslu skådespel, men mina fötter; öfverhöljde mi rar. Det var