Aftonbladet – 9 december 1854, sida 1

jag skall icke märka dem; gör skulder, jag skall betala; roa dig, och jag skall vara nöjd. Tack, min goda onkel; hade jag velat göra dårskaper och skulder, så hade det icke varit nödvändigt att lemna Paris. Nej det var icke för att roa mig som jag reste hem; det var för att lefva förtroligt hos er, det var för att dela era dagar, för att älska er., Nå väl, genera dig icke. Efter som vi skola lefva tillsammans, så hör väl hvad jag vill säga, det skall kunna bespara oss onyttiga samtal. Ehuru jag icke är uppfostrad i Paris och jag har left, som man säger, i skötet af despotismen, dyrkar jag dock friheten. Jag bar den gamla vanan, som jag fruktar jag aldrig förlorar, att göra hvad Jag behagar. Rätta, dig derefter. Hvad jag må göra, fäst dig icke dervid; jag lofvar dig detsamma. På det sättet skola vi, åtminstone om icke djefvulen blandar sig i saken, lefva som goda vänner. Du vet, att du är här som hemma hos dig sjelf. : Jag bugade mig. och stammade några ord samt gick. Jag kunde knappt andas. Detta gamla sår, som fem års frånvaro icke hade kunnat läka, öppnade sig ånyo. Jag älskade Marioula. Här tystnade grefve Konstantin. Han reste sig och förde konvulsiviskt venstra handen till bröstet för att sammanpressa hjertats häftiga slag, gjorde hastigt flera slag kring rummet och stannade sedan, stödjande sig på armbågen mot fönsterposten. Han stod der en stund, med pannan hvilande i högra handen och samlade utan tvifvel styrka att fortsätta sin smärtsamma berättelse. Efter några minuters tystnad återkom han lugnare och satte sig bredvid mig samt fortsatte: Det var nödvändigt att resa, att resa snart. För att vistas hemma hos min onkel hade jag ej mera något skäl. Ett ord af honom, en blick af Marioula hade förjagat mitt beslu som en vindstöt förjagar dimman. Jag var besegrad på förhand, jag hade intet ann,