Aftonbladet – 9 december 1854, sida 1

stora förslager, som blifvit uppgjorda på af stånd. .I samma mån som jag nalkades Doul gesti försvagades minbeslutsamhet. Vid tan ken på den gamle befallande gubben, son jag nödvändigt måste gå på lifvet och slå fö pannan, intogs jag af en oemotståndlig fruk tan hvilken paralyserade min. vilja. — Lifii och känslofull, var ja för tillfället i stånc till de mest kraftiga handlingar, men jag sak nade denna uthållande karaktersstyrka, son är oundgänglig, då man vill utföra ett, svår företag. Tjugo gånger tänkte jag vända, or hästarne och resa tillbaka; blygseln hindrade mig. Emellertid tänkte jag blott på. min on kel, och jag befarade att stöta mot en granit klippa. Detta var en ny. stötesten, som jag fruktade skulle vara omöjlig för mig att öfvervinna. i De genomträngande och vilda rop, hvarmec våra postiljoner :tillkännagifva att de äro. vid slutet af resan, väckte mig ur mitt grubbel. Jag var framme. Jag gjorde mig snartledig från domestikerna och de liflegna, som trängdes kring mig, och skyndade till min onkels rum, bemantlande min inre ångest med en frimodig hållning. Hvad hjertat klappade för mig, då jag gick genom hans kammardörr! Om det var af ålderdomströtthet eller a! likgiltighet, nog af, gubben lät icke störa sig för att emottaga mig. Han satt på sin soffa med korslagda ben och rökte, rullande mellan fingerspetsarne kulorna på ett radband at bernsten. : :Midt igenom rökmolnen lyste hans ögon såsom två till hälften slocknade kol, och hans skägg, som var lysande hvitt. Vid hans fötter satt Marioula nedhukad på en praktfull matta. Då hon märkte mig, steg hon skyndsamt upp och skyndade fram till mig. Hon var mycket skön, så utomordentligt skön, att jag icke. förvånade mig öfver husbondens kärleksdårskap för den unga slafvinnan. En rik och fantastisk drägt gaf åt hennes skönhet en utomordentlig glans. Jag blet deraf så öfverraskad, att drägtens minsta detaljer inpräglade sig i mitt minne och troligen aldrig utplånas derifrån. Hon