Aftonbladet – 7 december 1854, sida 2

och förlorat hvad han kallade de kristnes fördomar. Han påstod att det fanns intet löjligare för en man än att förnöta tiden med kärlek till en mer eller mindre nyckfull och otillgänglig qvinna, då han hade sköna slafvinnor i sitt hus. Knuten, sade han, svarar mig för deras kärlek, och om de äro otrogna så behöfver jag ej mer än gifva dem på båten. I kraft af dessa sköna principer hade han bildat sig ett harem af sina vackraste sigenerskor. Våra seder äro icke särdeles stränga. Emellertid hör det till konvenansen att betrakta denna nedsatta folkstam såsom orena parias, och största delen af våra bojarer skulle anse sig befläckade genom att blott vidröra dem. Min onkels vanor och den öppenhet, hvarmed han öfverlemnade sig åt dem, hade bannlyst honom från hela den bättre societeten; han visste det och oroades föga deraf. Han besökte aldrig hufvudstaden och delade sin tid på denna Jandtgård emellan jagten, ett godt bord och sina lätta kärleksäfventyr. Allt sällskap generade honom. Ehuru han behandlade mig som sin son, lät han icke uppfostra mig hemma hos sig genom en preceptor, utan skickade mig till Lemberg. Jag qvarblef der ända till sexton års ålder. FHan beslöt då att skicka mig till Paris och lät mig komma till Doulgesti för att taga afsked af mig före min afresa. Det var första gången jag såg honom på nära håll. Jag kände för honom: mera fruktan än sympati, och å sin sida bevisade han mig ingen ömhet. Han lefde på sitt gods såsom absolut herrskare och allt darrade för hans missnöje. Vanan utt befalla gjorde honom sträf och oförmögen att tåla ringaste motsägelse. Jag förstår ej, jag hade aldrig försökt motstå honom, men jag var trött vid hans tyranni och jag hade brådtom att få lemna honom. Aftonen före nin afresa inträffade en liten händelse, som