Aftonbladet – 7 december 1854, sida 2

ten Uppström, på originalspråket och tryckt med mesogötiska typer, som för detta ändamål blifvit särskilt anskaffade. — Gårdagens officiella tidning är alltigenom upptagen af de trettiotvå (säger 32) tal som, utom de fem högtidliga på rikssalen, i tisdags vexlades mellan deputationer af de fyra stånden och D. M. Konungen, Drottningen och Enkedrottninger samt D. K. H. Kronprinsen och Kronpri. ses. san. Dessa föredrag röra sig som vanlig kring den kongl. familjens enskilda glädjeoch sorgeämnen; ständernas vördnadsfulls slädje att hafva fått varit med vid Carl Johansstatyens invigning; de kungliga personer: nas belåtenhet med denna glädje; ständernas vördnadsfulla deltagande i arfprinsens bort: gång, och de kungliga personernas tillfreds. ställelse öfver detta deltagande o. s. v. De måste i sanning vara högst pinsamt för de höga personerna att fyra gånger å rad hörs ungefär samma saker upprepas och fyra gånger efter hvarandra nödgas afgifva ungeföj samma svar, särdeles då dessa, icke af grundlagen föreskrifna, utvexlingar af haranger med officiel ståt upprifva alla den enskilda familj kretsens af tiden redan mildrade smärtor. Särskildt hemställes till det högvördiga ståndet, om det är med kristendomens anda rätt förenligt, och det evangeliska läroståndet rätt värdigt, att ständigt exploitera dessa konungahusets enskilda förluster, för att deraf få ett tema till lofprisning öfver de höga personernas gudsfruktan och kristliga tänkesätt, hvilket åter nödgar de kungliga personerna till upprepade försäkringar om deras tro och förtröstan på försynen, undergifvenhet under dess vilja o. s. v. För D. M. Drottningarne må.ste dessa uttryck af beundran för deras religiösa tro få en egen betydelse af den omständigheten, att man icke destomindre utan förskoning såsom kättare landsförvisar hvarje svensk, som öfvergår till de höga personernas egen trosbekännelse. Underdånighetsbetygelserna och smickret måtte kunna finna ämnen nog för sina lofsånger i den jordiska herrligheten, utan att dertill neddraga det, hvaröfver ingen dödlig, ej engång en erkebiskop, erhållit domsrätten, som är den Högste allena förbehållen. Må svenska kyrkans magnater gerna rulla sig i stoftet för den verldsliga storheten och de vördnadsvärda dygder, som pryda henne, men må de icke förgäta grundläran i sin kristna bekännelse, att alla menniskor, utan undantag för de krönta och purpurklädda, äro syndiga varelser, i samma behof af nåd och försoning. I den svenska kyrkans egenskap af en politisk institution ligger tyvärr en frestelse att glömma detta, och för att ej engång på det religiösa området hylla den farliga demokratiska principen af alla menniskors likhet inför Gud, har man uppfunnit olika grader af salighet för regenter, personer af kunglig härkomst och vanliga menniskor. Ja, äfven inom den sistnämnda kategorien fortgår graderingen allt efter rang och förmögenhet, och huru ofta hör man ej ordets förkunnare tända sitt vämjeliga rökverk i de förnäma sorgehusen, med kanonisering af den mäktige dödes kristliga dygder och de mäktige qvarlefvandes kristliga resignation, medan den fattiga enkan, som begråter sitt mest älskade barn, med prelatensisk myndighet tillhålles att tacka Gud för det hon har en varelse mindre att föda. Konungen, såsom den svenska kyrkans lagliga öfverhufvud, måste det djupt smärta att se åtskilliga af dess tjenare glömma religionens helgd och deras egen värdighet till en grad, som icke existerar inom någon kristlig bekännelse, utom i den kejserliga rysk-grekiska, der det jordiska öfverhufvudet czaren finner särdeles lämpligt och med sina politiska afsigter förenligt att låta krypande och slafviska poper åt sig sjelf offra drygaste andelen af den dyrkan som borde tillhöra ensamt det Ofveriardiska maiectitat