af scenen vid flodstranden, lånade något hemskt af midnattstiden. Jag försökte förgäfves att förjaga den; hvarje gäng jag sluwrade vid afbrotten under läsningen, återkom den lika efterhängsen, men mera förfärlig än en dröm i en tragedi. Det stod skrifvet af ödet, att jag icke denna natt skulle somna. Jag befann mig i ett eget tillstånd midt emellan sömn och vaka, läsande en fantastisk bok om syner från en annan verld, då jag hörde liksom dämpade rop från efvens kammare. Mitt sofrum låg åt gåren och hans åt trädgården; de voro skiljda åt genom en vidsträckt sal, som begagnades till antichamber. Oaktadt nattens djupa tystnad hördes dessa rop mycket otydligt in till mig. Jag hade ansett dem för en dröm, om jag ej . ört bullret af en dörr som häftigt öppnades och derefter hastiga steg i antichambern. Min dörr upprycktes hastigt, och iunan jag hann uppstiga störtade grefve Constantin in till mig. Han rusade fram på måfå och tycktes hvarken se mig elle. tänka på hvar han befann sig. Hans ögon sågo vilda ut och vände sig med fasa mot något föremål som var osynligt för mig. Han var förfärligt blek och skälfde i hela kroppen, likt en som kommit upp ur ett iskallt bad. Han rörde armarne med en konvulsivisk och ursinnig häftighet, och utropade oredigt och dämpadt af förfärelsen : Det är han!,.. det är han!.., nåd, nåd! det är han!... O, min Gud, hvad han är blek. Och han nedsjönk tillintetgjord på en soffa. En oemotståndlig nyfikenhet förde mig till hans kamma:e. Uppenba:elsen hade icke qvarlemnat något spår. De båda fönster som lågo åt trädgirden voro endast några fot från marken, men de voro omsorgsfullt slutna och nligt bruket der i landet försedda med ett