MARIOULA) Novell af LEO JAOBERT. Oaktadt denna drägt, som visade det fullkomligaste elände, uppväckte likväl icke tiggaren min medömkan, och efter denna korta anskning af hans galgfysionomi, rangerade jag honom bland den klass af menniskor, som aldrig bli hängda nog tidigt. Den unga flickan utgjorde mot denna :vederstyggliga gubbe den behagligaste kontrast. Hon var liten, spenslig och .smal till vexten. Som nästan alla zigenerskor hade hon svarta ögon och svart hår. Hennes ansigte var väl något bredt och rundt; men om hvarje särskildt drag kunde kriticerag, så hade det hela något så lifligt, så bebagligt, så sällsamt att blicken icke kunde slita sig derifrån. Det skulle ej ha varit skäl, tror jag, att alltför nära undersöka hennes ansigtsfärg, men 8 ett visst afstånd hade hennes drag, belysta af en stråle från den nedgående solen, den varma och gyllne koloriten hos några qvinnohufvuden af venetianska skolan. Den unga zigenerskans drägt saknade hvarken elegans eller rikedoms Den bestod af en kort och snäf kjortel, hvit och rödrandig, röda kängor, ett slags tröja med gyllne fransar och broderi, och slutligen en slöja fästad nästan som. en spansk mantilla och för. tillfället uppkastad för att lemna hela ansigtet blottadt. Denna drägt hade troligen varit ganska vacker; nu var den nött af tiden, urblekt af sol och regn, smutsad af dam, Dessa båda personer hade satt sig på en kulle i skydd af några videbuskar. De tycktes inbegripna 1 ett mycket vigtigt samtal, att döma af lifligheten i deras ord och gester. ey SA. B. n:o 283.