men höll mig vaken. Då jag märkte flera böcker kringströdda på ett bord, kom jag att tänka på detta vanliga medel mot sömnlösbet; och jag sökte, fastän förgäfves, någon samling predikningar eller tragedier. Alla böckerna voro på fremmande språk utom en fransk öfversättning af Hoffmans sagor. Ja öppnade den och började läsa Majoratet,. För den som sökte en lugn sömn var det omöjligt att anträffa något olämpligare. Alla de som läst Hoffman veta hvilket magnetiskt inflytande denne författare utöfvar på sinnet. Efter en qvart timmas läsning af denna besynnerliga lektyr sof jag icke, men drömde balfvaken. Mitt rum-befolkades med andar, framkallade af den store tyske poetens magiska trollstaf. Sällsamma syner, i början obestämda och orediga som en dröm, sedan noggranna och tydliga som verkligheten, gingo fram och tillbaka för min inbillning. Hvarje gång jag tillslöt ögonen, återsåg jag mina två zigenare vid stranden af Pruth. Den ene hade bortlagt sina pittoreska slarfvor och klädt sig i andarnes klassiska drägt, en hvit svepning. Den andra tyckte jag var större och skönare än jag sett henne; men bennes ansigte hade antagit, i stället för det rörliga uttrycket och den gyllne koloriten, bronsens hemska stränghet och dystra färg. Man skulle hafva kallat henne för en staty, om icke hennes stora svarta och fullkomligt öppna ögon, stirrande under de sammandragna ögonbrynen, hade slungåit eld. Hon öppnade icke munnen, men hon tycktes utmärka ett offer genom att långsamt och högtidligt upplyfta armen. Vid detta tecken slungade det hvita spöket en snars, som det höll dold under svepningen. Jag hörde den hvina och kände min hals tryckas liksom i ett skrufstäd. Jag vaknade; det var endast maran. Denna vision, som endast var en förändring