han tycktes upptagen at en allt dystrare föreställning. Jag lät slutligen de ämnen falia som han icke mera upptog, och två eller tre gånger gjorde jag min af att aflägsna mig; men jag qvarhölls alltid af en vänlig åtbörd och några ord som för ett ögonblick återli vade konversationen. Grefven tycktes frukta att qvarblifva ensam och bemödade sig förgäfves att besegra sina drömmar. Tystnaden, som ett ögonblick var afbruten, återkom värre än förut. Plötsligen fixerade han mig, och liksom någon som låter en länge dold tanke undslippa sig, utbrast han med en allvarsam och intagande ton: T:or ni på spöken ?, Jag hade länge väntat en dylik fråga och svarade leende, att jag ej begärde bättre än att kinna tro derpå. Menx, tillade jag, jag har aldrig varit i tillfälle att bilda mig något omdöme i detta grannlaga ämne. Skulle niha varit lyckligare än jag, och någon syn... LyckligI utropade han med en gorgsen ton; lycklig ! bed himlen bevara er för en sådan lycka. Ni förförar mig. — För tusan! tänkte jag, är det möjligt att icke allt hvad man sagt om detta slotts mysterier skulle vara falskt? Detta är rätta ögonblicket att vinna upplysning derom. Pet är snart midnatt; tiden är lämplig för en spökhistoria eller en fantastisk saga. Men min värd hade återfallit i sina tysta reflexioner. Han svarade endast enstafvigt på mina försigtiga frågor. Sedan reste han sig och räckte mig handen. Det är dårskaper, sade han, stänk ej derpå, utan sof godt. Jag begagnade inviten, men till min stora förvåning kom ingen sömn. Minnet af dagens ansträngningar och skakningar jemte vär