med ansigtet emot jorden; derefter reste hon sig åter med mycken vighet och ställde till gin kamrat en flödande ordström, utan att denne, stolt öfver sin skicklighet, syntes särdeles aktgifva derpå. Å min sida sysselsatte jag mig mindre med den högligen bedröfvade zigenerskan, än med denna mara, som-hvislade på ett så oroande sätt. Resandes berättelser framställde sig plötsligen för mitt minne. Jag ihågkom dessa Pamj.as amerikanare, som med sin lasso hastigt hejda och rycka till jorden den galopperande hästen, — dessa Bengalens och Madr.8 indier, hvilka med ett dylikt vapen behändigt strypa s na fiender, utan att offret får tid uppgifva ett enda rop. Jag tänkte at min närvaro, om den blef upptäckt, skulle kunna synas åtminstone indiskret. Jag var visserligen den förste jå stället, detär sannt, det var ett godt skäl; men den gamle zigenaren hade i sina bänder ett skäl, som det icke är lätt att replikera och som med ett säkert kast tvingar en motståndare till tystnad. Lyckligtvis gingo de båda utmed floden, i stället för att följa gångstigen som skulle ha fört dem helt nära förbi mig, samt försvunno derefter ganska snart. I. Denna scen, hvars början och slut på så olika sätt intresserat mig, hade dragit så långt ut på tiden att det nästan var full natt. Jag skyndade att välja en gångstig, nog illa banad och till hälften inkräktad af gräs och buskvexter, men som jag beräknade ledande till slöttet. Jag hade icke bedragit mig. Jag: fann grefve Constantin helt orolig öfver min i frånvaro. : Då jag sagt honom skälet dertill, utropade han med en åtbörd af öfverrskning: Huru, ni vågade er genom skogen ensam,