Aftonbladet – 6 december 1854, sida 2

liga katastrofen af de båda skeppens och deras besättningars undergåänz hafva skett i en trakt af Ame ligt, och hvars närmaste om. i r äro noga bekaota samti mängfaldiga gänger blifvit genomforskade och unde ta Som bekant är, lemnade Franklinska expeditionen den britiska kusten i Mej 1845, för att ävnu en gäng göra ett försök act upptäcka den nordvestliga passagen. Då tre vintrar förlupit utan underrättelse om densamma, ansåg man nödigt afskicka expeditioner till dess upptäckande, af hvilka den första lemnade engelska kusten i Januari 1848 och två andra gingo till sjöss i Mars och Juni samma är. Den sednare, under kapten sir James C. Ross oc kapten Bird, hade befallning, att följa den saknade expeditionen på den väg som varit densamma föreskrifven, att fördenskull taga sin kurs genom Baffins-baj och att noga undersöka stränderna af Lancastersundet, Barrowkanalen ända till baj Walker i vester och den vestliga stranden af Northb-Somerset och Booithia ända till den trakt i söder, der Ross 1830 upptäckte den magnetiska polen. Enligt de spär till den saknade expeditionen, hvilka 1850 anträffades, de enda som hittills funnits, hade densamma tillbragt sin första vinter, 1845—46, på Beecheyön vid inloppet till Wellingtonkanalen (ungefär 50 tyska mil vester om Baffinsbaj), och till följe af de af doktor Rae öfverförda af eskimåerna erhållna underrättelser uppdykar sir John Franklins olyckliga skara först åter om våren 1850 på norra kusten af King-Williams land, der nemligen eskimåer vilja hafva sett ungefär 40 hvita män komma öfver isen norr ifrån. Detta är ungefär 75 tyska mil nästan rakt söder om Wellingtonkanalen, och den Franklinska skaran måste nödvändigt hafva tagit sin väg utmed de kuststräckor, som den nämnde expeditionen under sir J. C. Ross under ären 1848 och 1849 var anvisad att undersöka, och det under samma period nemligen mellan 1846 och 1850. Tyvärr undersökte sir J. C. Ross expedition den vestra kusten af North Somerset och Boothia, hvilken sträcker sig ät söder, blott till ungefär hälften, nemligen till ungefär 729 bredd. Icke minsta spär til expeditionen fanns på denna sträcka, lika litet som på den midtöfver liggande kusten af Prince af Wales land, som löjtnant Brown är 1851 undersökte. Det är en högst beklagansvärd omständighet att sir J. CO. Ross icke kunde framtränga längre ät söder, då han om de Raeska underrättelserna äro grundade, ofelbart hade mäst sammanträffa med de 40 hvita männen,. Ty då man satte tro till sir J. CO. Ross påstående, att Franklin möjligen kunde hafva varit i denna trakt, blef uppsökningen af den rätta kosan afböjd, och nästan alla expeditioner blefvo från den tiden riktade frän Barrowsundet mera vestligt och nordligt. Blott ganska få personer, bland dem äfven lady Franklin, ansägo för angeläget, att dessa mot King Williams land liggande trakter blefvo fullkomligt undersökta. Ja två expeditioner, den esa under kapten Forsyh år 1850, den andra är 1851 under mr Kennedy och löjtnant Bellot, blefvo på lady Franklins speciella önskan och bekostnad afsända för att godtgöra hvad som var försummadt, och alla sakkunniga ansågo att dessa expeditioner skulle vara fullkomligt tillräckliga för ändamålet. Men annat stod skriivet af eu högre makt — bäda ätervände, märkvärdigt nog, med oförrättadt ärende och hade blott kommit ungefär så långt som de båda föregående under Ross och Brown. Således blefto fyra särskilda expeditioner afskickade till denna lätt tilgäogliga region, utan att uppnä sitt syfte. Rmellertid trodde man allt miadre på möjligbeten att Franklin tagit denna riktning, och då doktor Rae är 1851 genomsökte det i vester och belt nära liggande Victorialandet samt på stranden fann en omisskäonlig qvarlefva af flaggstången på ett kungligt britiskt skepp, sä trodde man icke att den kunde vara af de Fraoklinska fartygen. Och likväl skulle detta hafva varit händelsen om de Raeska upplysningarne bezxräftade sig. Hvad i allmänhet avgår de Raeska beröttelsernas trovärdighet, så utgöra de af honom medförda, sir John Franklin och hans kamrater tillhöriga saker ty värr ett alltför giltigt bevis, att ätminstone något sannt måste fianas i eskimåernas berättelse, eller snarare, att sjelfva denna omständighet är ett vigtigt faktum; ty hvad de rysliga detaljerna af eskimåhistorien angär, så kunna vi frän början blott uttala om oförgripliga mening, att vi enligt vår kännedom om eskimåernas karakter alldeles icke kunna skänka dem någon tillit. Men såsom det nu synes för oss i fråga om huru och hvarest katastrofen inträffat enligt den sannolika lokaliteten, så är det oförklarliga och mysteriösa dervid 1) att, till och med om skeppen skulle hafva förolyckats sä långt i söder som Kiog Williams land, deras besättningar icke tagit vägen tillbaka ät porr till det af valfiskfångare besökta Lancastersundet (såsom kapten John Ross år. 1832, som derigezom räddade sig, sedan han qvarlemnat sitt skepp på 70 graders nordlig bredd och till och med fyra är kamperat derstädes), utan söderut i riktning åt Hudsonbajkolonierna, den bopplösaste som de kunde välja, hvilket flera af deltagarne i expeditionen till och med af egen erfarenhet måste känna; 2) att inga spär af dem blefvo upptäckta i North Somerset. Visserligen kunde detta förklaras genom den omständigheten, att de utan att vidröra denoa strand med sina skepp kommit lyckligt genom Peelsundet, som ligger mellan detta land och Prince af Wales land, och först på sydligare bredd förolyckats; 3) att de vid sin uppgifna brist på lifsmedel, som till slut skulle ha ledt till död af hunger, icke besökt den i North Somerset, ungefär 50 tyska mil från King Williams Land belägna Furybugten, för att uppsöka de at kapten Ross 1833 qvarlemnade proviantförräd; ty dessa funnos ännu ai Kennedy och Beliot alldeles som de lemnades af Koss 20 år förut — fullkomligt orörda och oskadda; 4) att den från eskimäerna utgångna underrättelsen först nu, fyra år efter tilldragelsen och icke förr hunnit till europeerna, då de sednare likväl flere gånger varit lika nära skådeplatsen som Rae pädenna sednare resa; 5) att af en samling af 138 utmärkta engelska sjömän, som voro i riklig besittning af gevär, ammunition, kompasser och andra saker, vana vid vidsträckta polarresor — icke en enda skall ba varit i ständ att uppnå någon af de närmaste Hudsonbajkompanicts kolonier. ÅA andra sidan får den förut omnämnda omständigheten, att Rae i Augusti 1851 anträffade en flaggstång på Victorialand (689 52 n. br., 103? 20 v. längd från Greenwich) midt emot King Williams Land, under nuvarande omständigheter en större betydelse och gör det sannolikt att Franklins skepp varit i denna trakt. Dervid mäste likväl omnämnas att Rae vid detta tillfälle varit tillsammans med eskimäer, som icke tycktes veta det ringaste ora flaggstångens ursprung. Likaledes ädragersig den af Maclure uppgifoa berättelsen af eskimåer längre vestligt ovillkorligen uppmärksamheten. Dä nemligen han i Augusti 1850 (de 40 hvita männens dödsår) från Beringssundet styrde utmed Nordamerikas norra kust åt öster och i närheten af bay Bathurst (öster om Machenziefloden) försökte gå i land, visade två infödda med hotande ätbörder fremlingarne tillbaka. Blott med stor möda kunde man göra dem fogligare, hvarefter de berättade att hela deras stam, med undantag af deras böfding och hans sjuka son, tagit till flykten vid åsynen af skeppet; säsom orsak uppgåfvo de, att skeppet kanske ville hämnas en hvits död, hvilken de för någon tid sedan mördat. Genom tolken, som var ombord på Maclures skepp, berättade de att några hvita män kommit dit i en bät och byggt sig ett hus, hvari de lefde. Till slut mördade invänarne en af dem; de öfriga hade flytt, hvarthän visste de icke, Den mördade var lagd i en graf, som de utvisade. Kapten Maclure säger att en tjock dimma hindrade honom att undersöka grafven och att han mäste ätervända till sitt fartyg. Man mäste mycket beklaga, att icke denna berättelses sannfärdighet kunde utrönas, då svårligen de infödda angifvit sig sjelfva för ett mord, om de icke begått detsamma, och då redan 1848 en dylik underrättelse från denna trakt lemna