Aftonbladet – 6 december 1854, sida 2

ned skäl må kallas sjungande,, — för att vesagna eit uttryck som är på sin plats då råga är om ett sarverk. — Penna upplaga ir Ögonskenligen I räknad för menige nan, eller — ännu vid ktare taget — för le mindre bildade och obildade klasserna, och synes ej vara illa afpassad efter deras voehof. Ty 1) kan den erhållas för en ringa penning; 2) är den tryckt med 8. tt. svensk stil (fraktur), hvilket ingalunda är ovigtigt, medan ännu mången fnnes bland allmogen, särdeles af den äldre generationen, som antingen alls icke, eller och red svårighet kan ceda sig med den s. k. latinska stilen; 3) är den bunden, hvilket icke heller är oväsendtligt, ty bonden köper icke gerna en häftad och oskuren bok; det lösa pappersomslaget faller honom obehagligt i handen, han vill der känna något som är fast och styft att oripa i; desslikes vill han vanligen, ianan han inlåter sig i handel, bläddra och titta i boken, liksom för att öfvertyga sig att han ej köper grisen isäcken; men om han då, när han skjuter bladen ifrån hvarandra, förmärker att de sitta ihop och ej ge vika för hans bemödanden, så tror han sig ha att göra med en bok som ej duger för honom, eller som är bonom otillåten att besitta. (Detta är ingen ötverdrift; den som skrifver dessa rader bar sett exerapel derpå.) 4) Ar texten försedd med en mängd upplysande noter, af hvilka dera äfven för den något mera bildade äro rätt behöfiga, men de fiesta dock afsedda för den olärde, ithy att de hos läsaren förutsätta så ringa kunskap och bildning som möjligt. — Om den herrliga dikten, genom att ha blifvit sålunda utstyrd och tillberedd, kunde blifva en folkbok, vore i sanning en god sak. Skulle en dylik läsning kunna undgå att lifva, lyfta och, så att säga, förfina menighetens sinne? Svårligen. Lat dem blott få smak derpå, och de goda verkningarne skola ej uteblitva. — Erfarenheten har visat, huru på sednare tider sockenbibliotekerna blifvit allt flitigare anlitade af allmogen. Men det klagas öfver bristen på tjenlig folkläsning. Regeringens åtgärd, att för statens medel inköpa 7400 exemplar utaf de femton första årgångarne af ,Läsning för folketn, att utdelas till alla kyrkor i riket, var åtminstone ett försök att till någon del afhjelpa den erkända bristen. Skada blott att de inlösta och afsä:da böckerna lära i flera stift ligga qvar i konsistoriernas gömmor och ännu ej blif it afskickade eller afhemtade till sockenbibliotekerna; ett förhållande, som bevisar huru liten uppmärksamhet vederbörande i allmänhet egna åt den vigtiga angelägenheten attförse alimogen med passande läsning, äfven då en sådan kan fås gratis. — Hvad Frithiofs saga beträffar, kan den visserligen icke erhållas för intet, men nu likväl med så obetydlig kostnad, att intet sockenbibliotek borde underlåta ati förskafta sig åtminstone ett exemplar af en bok, som kanske mer än de flesta skulle vinna folkets tycke. Ref. har mer än en gång varit vittne till huru allmogen om helgdagsaftnarne samlats kring någon mera läskunnig person ibland sig, och med den lifligaste uppmärksamhet åhört hans föredrag ur något från sockenbiblioteket lånadt arbete, ehuru detta ofta varit af föga intressant innehåll. Så är begäret att inhemta och lära i allmänhet hos den obildade långt större än den bildade föreställer sig. Hittills har dock föga näring gifvits åt detta helsosamma begär. Låt, som sagdt är, menige man iå smak på Frithio!s saga! Jag tycker mig i andanom se den hänförelse hon skulle väcka. Ty likasom kon förmår intaga den bildade, så är hon till de flesta delar fattlig och njutbar för den obildade. Huru många stunder skulle ej en sådan läsning rycka undan dagdrifveriet och bränvinsglaset! — Må derföre den sköna saan kunna leta sig väg äfven till den lägsta koja! Allmogens uppmärksamhet skulle småningom på henne fästas genom sockenbibliotekerna och om hvarje förmögnare husbonde ville begagna det tillfälle som nu erbjuder sig att med ringa kostnad kunna till sina tjenare och underhafvande utdela en angenäm och förädlande läsning, så skulle det gagneliga syfte ernås, som förläggarne måste hafva afsett med denna upplaga; ty det är lätt begripligt att de icke kunnat förvänta, det ex bok om 120 sidor (7, vanliga oktavark), tryckt på godt, fint papper, och dertill bunden, för ett pris af sexton sk. bko skulle kunna, äfven om den vunne afsättning till tusentals exemplar, tillskynda dem någon synnerlig pekuniär vinning. — FT — Rosa, vittert Album, samladt och utgifvet tili förmån för artisternas och litteratörernas penswnsförening. Detta af oss förut omtalade arbete har nu utkommit i bokhandeln. Den uppmaning, som gifvits våra litteratörer att till detsamma lemna bidrag, har blifvit mött med mycken beredwvillighet. Boken innehåller bidrag af ej mindre än 56 olika signaturer. Del är naturligt, att man på dylika samlingsverk, som tillkommit genom en mängd tillfälliga skärfvar från olika håll icke kan göra stora anspråk på gedigenhet och noggrannt urval. De påminna oss ofta om en anekdot rörande det berömda Heidelbergerfatet. Det föll nemligen en gång Pfaltzgrefven in att han ville ha sitt stora fat fyldt med vin och han befallte derföre, att hvarje borgare i Heidelberg skulle deri gjuta ett visst mått. Borgmästaren, som skulle göra början, tänkte: bland så många vinmått märkes det ej alt jag kommer med ett mått vatten; men så tänkte äfven alla de öfriga och när fatet var fyldt befanns det vara bara vatten. Det är långtifrån oss att mena, att detta eger sin tillämplighet äfven på denna samling; man finner der åtskilliga ganska nätta och värdefulla saker, och om ett och annat deri skulle vara af mindre värde, så instämma vi dock uti utgifvarens åsigt, att