Aftonbladet – 5 december 1854, sida 2

RARE nande sol, nedsteg jag på denna fullkomligt nakna slätt, men förlorade der helt och hållet utsigten. Jag gick likväl vidare, äggad af boppet att tinna någon skugga och svalka vid flodstranden. Jag märkte slutligen liksom en ofantlig remna som afbröt marken. Några ste; ännu, och jag uppgaf ett rop af öfverraskning, då jag tjugo fot nedom mig såg Pruth, stor som Seinen vid Paris, framvälla sitt gulaktiga, grumliga vatten mellan två lodräta bräddar. Pruths stränder hade på detta ställe något ofruktbart och tröstlöst. På andra stranden gick en rysk soldat fram och tillbaka med geväret på axeln, den enda varelsen i denna ensamhet. Då jag blickade i alla riktningar upptäckte jag en rand af löfekog som utgick från floden och höjde sig ända till ett af trädgårdens hörn. Ehuru denna slags skog befann sig på ett föga behagli t afstånd och lofvade mig en god halftimmas vandring, bestämde jag mig likväl att der söka en tillflykt, heldre än att qvarblifva på Pruths ödsliga strand, eller åter söka komma till slottet tvärs igenom den Sahara, som jag nyss genomvandrat. Jag fick fullkomlig ersättning för min möda: det var en liten skog tillräckligt försedd efter omständigheterna för att gifva en skyddande skugga. Pruth, som här var mindre hoppressad, flöt nästan jemnt med landet mellan två föga docerande sluttningar och hade på båda sidor om sig vidsträckta stränder som solen uttorkat, så att de stora sprickorna i marken gjorde det svårt att der framkomma. Då jag utsträckte mig på gräset bredvid några hasselbuskar, inandades jag den söfvande aromen af denna ovanliga vegetation, der timjan och malört äro rådande. Aftonen var angenäm. Himlen öfvergick i vester i behagliga färger och antog en lätt grönaktig anstrykning, egendomlig för Orientens