Aftonbladet – 5 december 1854, sida 2

Några, som äro fästade vid bojarernas hus, begagnas till tjenares sysslor; de andra, som åtnöjas med en årlig afgift, öfverlemnas åt sitt begär att irra omkring, genomströfva landet och utöfva all slags misstänkt industri. Såsom Berangers zigenare äro de hvartefterannat: Trollpackor, taskspelare eller tjufvar. Det är bland dessa irrande zigenare och icke bland de lifegna domestikerna, som äro förändrade och urartade genom gina eländiga vilkor, man bör söka den originella typen, det karakteristiska drag som skiljer dem från alla andra folk. Deras passion för ett dåraktigt oberoende gör dem motsträfviga mot all civiligation och hindrar dem att sluta sig inom väggarne af ett hus eller murarne af en stad, lika mycket som att binda sig af moraliska vanor. Listiga, falska, lata, tjufaktiga och rädda, hinna de sällan till krafter att be.å grofva brott eller hämnd, men då handla de oförsonligt och blindt och påminna om de vilda urfolken. Hvad äro dei sjelfva verket? De hemlighetsfulla spillrorna af ett gammalt skingradt folk. Efter middagsmåltiden, åt hvilken jag gjorde mera heder än min värd, som alltid var tankspridd, lemnade jag honom att hålla sin siesta och gick att besöka trädgården eller snarare parken. En stor mängd aller, klippta till hvalf, korsade hvarandra och invecklade sig i labyrinter. Det var den gamla franska smaken under sjuttonde seklet med mycken skugga och liten regelbundenhet. Vid slutet af trädgården var en terrass, som dominerade den vidsträckta slätten der Pruth framföt. Narrad af en optisk illusion, som är mycket vanlig under dessa länders klara himmel, trodde jag att fioden icke var mer än några hundra steg aflägsen, och jag kunde icke motstå begäret att besöka den. Oaktadten brän