Aftonbladet – 5 december 1854, sida 2

— Man läser uti den i Gefle utkommande Norrlandsposten för den 30 November: Ett gröfre uttryck af prestdespotism, än som härstädes nyligen visat sig, skall man svärligen kunna finna; det har ock derföre väckt allmän harm och förtrytelse. Frågan gäller ett barndop, hvartill pastor ville begagna polisens handräckning. Det är likväl nu ingen af dessa arma baptister, som är framme, hvilkas samveten besväras af att låta medvetslöss barn ikläda sig förbindelser dem de ej känna, utan saken förhäller sig helt enkelt sålunda: För nägra veckor sedan såg en ny liten verldsborgare ljuset i en allmänt aktad och ansedd familj ; men genom åtskilliga sammanstötande, allmänt kända sorger och sjukdomar inom familjen blef dopet tid efter annar uppskjutet. Stadens rättrådige, på formen strängt hållande vice pastor kunde naturligtvis icke tillåta att en hedning fanns ibland hans får, och rätt är väl äfven det, och derföre besökte han väl föräldrarne, tänker man, gjorde sig vänskapligt underrättad om orsaken till dröjsmälet med barndopet och uppmanade dem kärleksfullt, såsom det egnar och anstår en kristlig herde och fridens tolk, att låta sitt barn intagas i den kristna församlingen? — — — Nej, så enfaldigt bar sig icke hr pastorn ät, ty hans vana är att leda sina får på kärlekens väg med polistväng och hans favoritregel är: jag skall skicka (!) fiskalen på dem. Så ock nu; ty oaktadt han visste att barn dopet var bestämdt till sistl. söndag, sä skickade han fiskalen och lät på lördagen underrätta, att, derest barnet icke oförtöfvadt döptes, så skulte han genom två polisbetjenter låta afhemta det för att döpas! Dessa kärleksfulla ord emotiogos naturligtvis med så mycket större resiguation, som i aila fall barndopet var förberedt att ske dagen derpå, hvadan följden af åtgärden endast blef ett omätligt förakt för den själasörjare, som så mildt och kristligt begagnar sig af den makt, som han tillfälligtvis har i händerna. Man klagar öfver ljumhet och kallsinaighet inom statskyrkan och öfver att en mjogd samvetsömme skilja sig derifrän: i sanning suan kan finna det un derligt, då man inom den möter så mycken brist på kristlig kärlek, som man snart säkrast torde söka endast bland de s. k. sekteriske.