Aftonbladet – 2 december 1854, sida 1

DEN VILDA BLC Berättelse af CHARLES DICKENS. Öfversatt från Engelskan. Slut från torsdagsbl.) Alltifrån solens uppgång till dess nedgång såg man henne på samma ställe, sittande vid stranden, endera i en fundersam, drömmand: ställning, sakta mumlande några obegripliga ord till vågorna och lutande sig öfver dem, som om hon hade vintat ett svar, eller kammande med ungdomlig stolthet sitt herrliga, guldfärgade hår, som släpade ner i den röriga vattenspegeln och insvepte henne i sin solskensglans, liksom i cn mantel af strålar. Elfva år voro förflutua sedan den dagen, Jå den ensamma flickans föräldrar hade dödat sig. Det förtryck, som den gamle grefven i sin tid utöfvat, hide, i stället att minskas, snarare ökats under hans båda söners förenats välde, svm dock lefde med hvarandra i oupphörliga strider och misshölligheter. Medan Franz utgjorde en förskräckelse för alla fattiga, som voro ur stånd au guva sin herre utlagorna på bestämd dag, eller oförmögen att åstadkomma allt det arbete han af dem äskade, ver Wilfried, den yngre brodren. en vällusting a aldra första rangen, som i sin otyglade passion för banketiter och jagtpartier, sparade hvarken gois eller jord, cj yoher sina underhafvandes åkrar och trädgärdar. Hvarje helig känsla af mensklighet tycktes vara uttorkad i dessa båda hbjertas. En familjefader darrade, då Franz lät kalla honom upp till slottet, emedan detta var ett si förebud till förderf och oundviklig oly modren mumlade en kort bön och sk , yndade att gömma sig och de sina, du Wilfrieds arabiska svarta hingst hördes fnysa pi slottsbacken, En varm söndagsmorgon, under skördetiden, hade Wilfried ridit ut, åtföljd af ett dussin jagthundar, för att spåra harar, föga bryende sig om de gudfruktiga böndernas fasa öfver detta hans ohelgande af sabbaten. i. Jagten hade als icke lyckats: hundarna hade förfelat spåret; hästen hade halkat, hb bade klickat. Den unge magnaten afkastads något af sitt elaka lynne genom att rycka upp munnen på sin arabiska hingst, så att han blögde, och att gifva hundarna, som rädda slunko bredvid, medvetua af sit brott, ett och annat rapp med ridspöet. I sitt envisa beslut att vinna ändamålet med ridten, hade han färdats vida längre än han brukade. Hungrig, trött och förargad, sökte han nu den ginaste återvägen till slottet, trot.