Aftonbladet – 2 december 1854, sida 1

— Mina föräldrar! Mina föräldrar! O, bjelpen ert barn! — ropade hon. Och plötsligt, liksom nir en kittel är på punkten att koka och dervid uppsänder skum och bubblor på ytan af det sjudande ämnet, så började strömmen att sjuda och häfva sig. Dess usa färg förvandlade sig till dunkelgrått; ett plaskande hördes och en Jiklukt sändes från vattnet. Den faderoch mioderlösa uppgat ett glödjerop, sträckte ut armarne, som emot ett synligt föremål, och sjönk ner i floden. Ett fasans utrop undföll tyrannen, som stod jvar med ået yppiga gyllene håret i handen. vödsbick raglade han några steg baklänges, roparde: Herre förbarma dig öfver wigp. Men nu förlamades hans tunga, och han sjöuk nslös till marken. Hans stelnade hand ippte sitt tag kring det vackra håret som, fettadt af vinden, fördes längs utåt stranden voch fastnade der på buskar och gräs. Elockorna fortforo ännu att kalla fölket till Herrans tempel; men folket, utomsig och darrande vid det underverk de hade bevittnat, knäböjde der de stodo, och bådo himlen om förlåtelse för det skedda missdådet. Kort derefter gjorde grefve Wilfrid en vallfart till den heliga grafven, men återkom aldrig. i Annu några år, och hans äldre broder, Franz, uppgaf sin anda på sjuksängen, omgifven, i sina sista ögonblick, sf idel främmande menniskor, mot hvilka ban hade ställt sig så, att de blott hatade honom och törstade efter hämd. Egendomarne tillföllo staten. Men flickor, som gingo wuåt flodstranden, tunno der en ny, praktfuli blomma, hvars långa mjuka, fladdrande frötrådar liknade den faderoch rsoderlögas hår, hvarföre den ock blef benämnd efter henne. Här upphörde Erzsis berättelse. E-aellertid hade mänen gått upp helt och hållet och kastade sitt bleka sken öfver den siltv: rglinsande floden och dess yppiga gröna strand. Der och hvar, mellan sand:eflarne, titt intill flodkanten, samt i gräset och bland busksrne växte den underbara bloraman, hvars tillkomst jag nyss hade hört förtäljas, och som stilla cvittvade sanningen af den ungerska legenen. Det var sent; mitt värdfolk gick till hvila, men jag förblef ännu en lång stund. sittande å en bänt utanför huset och !ät onaufloens förbiströmmande böljor samt åsynen af den sandiga flodbädden för mig upprepa den sorgliga folksägen, som jag nyss hade hört. ———tt— —— rons