Aftonbladet – 2 december 1854, sida 1

afutlindska Mynt samt Dukater,: Predsgatan JG 15, bos CHRISTIAN HAMMER. i e af Storkyrko-församlingens resp. Bänkegare, i som nästkommande år önska bibebålia sina Bänkplatser, behagade för Bänkbyrans erläggande infinna sig med; förra årets qvittens hos Kyrkovärden Hr L. J. WARODFLL, I som för detta äcdamål träffas i sia bod vi! Riddarbustorget I alla Söcknedagar från kl. 4 och 7 ec m. i sat NE TEE SE AE FAKE floden, liksom hade hon sett någon dernere. ) — Aldrig fortfor hon i samma ton, — skall ert barn öfverge denna 1lats och eder bydda. En rysning for genom grefvens lemmar, och ett gammalt, dunkel, länge förgätet minne började så småningora uppklarua 1 hans sjä! Ofrivilligt började han tänka på sin far, som; hade blifvit mördad just på detta ställe af: stranden. Men han visste dock icke hvem! svin h de mördat henom, vaiedan detaljerna; af denna ohyggliga händelse hade, så mycket! möjligt var, blifvit förhermligade för honom: och hans bror. flvarför siulle då, justidetio ögovbiick, fadrens blodiga skugga iramställs för hns fantasi, så grym och så botande? : Men ban slog bort de dystra tankerne, ej sig äter till den unga flickan och sade: j — Du lilla toka!... Tyen riktig Lt nvoka : är du — kan du verkligen vera så obekanrt a 1 våt Öv icke I iskorna, vet, det hvart och ett orå af mig är ca vigg, för hvilken hvarje menniska hör darra och tiga? Jag säger dig att du måste följa mig. Vid dessa ord fattade han flickan i sina armar och försökte draga henne med sig. Den faderoch moderlösa ryckte sig ifrån honom; den sårade blygsamhetens rodnad glödde på hennes kinder, och de mörkblå ögonen sprutade gnistor, som om de velat ant nia den oförskämde. . — Hjelp! — ropade hon, — hiets! 5: jag då: alldeles öfvergifven ? På de omgifvande kullarne syntes gripper af landtfolk, som voro stalde på vendrug till den närbelägna kyrs: : tvärt och blefvo endast sysslolösa åskådare till den olika striden, icke vågande att sätta sig emot den förfärlige husbonden. — Du stretar fåfängt emot, din lilla stygga? byting — utbrast Wilfrid och sökte lyfta flic-; kan på sin häst. — Hjelp, hjelp! — ropade hon åter. Grupperna af-åskådare trängde sig tillhopa; i detsamma började kyrkklockan ringa till: gudstjenst. Med en häftig ansträngning af ursinnig förtviflan hade flickan lyckats rycka sig lös för andra gången och sprungit ned till yttersta: kanten af floden. — Jag förstår — sade grefven och rusade efter. — Men du är för skön, för att blifiskarnes rof. Du skall icke undslippa mig. Han grep ett väldigt tag i hennes präktiga: gyllene hår ach lindade det flera gånger om: sin högra hand. — Försök nu att fly! — ropade han tri. umferande. — Ropa nu dina andar till hjelp. Flickan darrade af namnlös ångest. nä verden CC mc AME NE Been