Aftonbladet – 2 december 1854, sida 1

Qvinnan herrskar blott genom skönhetens makt. Herrska derföre, hulda flicka, öfver mig och allt hvad mig tillhör. Vid dessa ord försökte han attfatta hennes hand. Nu först blickade flickan upp och hennes ansigte uttryckte en barnslig harm öfver att hon blifvit störd. — Tst! — sade hon — ni talar så högt, så att jag icke kan höra hvad de säga der nere. — Lemna denna barnsliga lek — sade ädlingen i smekande ton. — Hör du icke? ...: Förstår du icke hvad jag tillbjuder dig? Jag. grefve Wilfried, herre öfver så många vida i landsträckor och stora egodelar, bönfaller om din kärlek. Kom och tölj mig hem till mitt slott. Verlden må säga hvad den vill, du skall bl: grofvo Wilirieds maka. i Tankfull lyssnade flickan till hans ord och en sorglig aning lade sin skugga öfver hennes rena panna. — Jag förstår er icke, — svarade hon — jag vet icke hvad ni vill med mig. Jag vet blott att er närvaro oroar och stör mig. Vid dessa ord vände hon sig ifrån honom och såg ond ut. Grefven reste sig upp. Han fick ett anfall af den vild. otålighet, som alltid fattade honom vid minsta h nder eller motsigelso. Likväl tyglades den nu vid en enda blick på den älskliga varelsen, som var inför honom. — Vu är ett barn, ehuru ett förtjusande, ett beundransvärdt barn, — sade han, — Förstå mig en gång, du söta, vilda flickal... Du skall b!i min maka... du skall gå med: mig till mitt slott och bo der och aldrig gå: derifrån. i Af alt hvad Wilfried sade förstod den svagsiuta flickan ingenting annat, än att han i vills flytta henn f.n hennes älskade hem. Fattad af en hivug avgest, rusade hon upp :; och ropade: Cå här irauul... Lemna mig, främling. Hvem ger er rätt att plåga mig med sådana ord? .,.. Vet ni då icke att jag, är ett faderoch moderlöst barn? Och när han ändå stod qvar, fortfor hon, sammanknäppande sina händer och i bönfallande ton: — Lemna mig!... låt mig vara allena! Hör ni icke? Och hon böjde sig, i lyssnande ställning, ölver Donau. — De knota — sade hon... jag fruktar de äro missnöjda med mig. Och hon lade sig på knä och gret. Varen icke förtornade på mig ! — sade hon sakta, i det hon sänkte hufvudet -allt närmare du heter; men det gör ingenting till saken i j