Aftonbladet – 1 december 1854, sida 3

benäget meddela oss, hvad han i den vägen uppfunnit. (Tänk, om trädgårdsvännen vore en ministerkandidat! Om det vore ingenting mindre än den nya ministerens program, som I vi här hafva framför oss!? Blotta tanken på denna möjlighet bör göra oss så mycket mera nyfikna att lära känna hans uppfinning.) Denna uppfinning består — skulle man väl Itro det? — uti trädgårdsskötseln och uti dess omhägnande medelst en splitter ny lagstiftning. Vi kunna lika litet följa förf. uti hans idylliska skildring af alla de ljufva och oskyldiga nöjen, som trädgårdsskötseln medför, som luti hans hemska och fasaväckande målning af frukttjufvarne, dessa nutidens förskräck; liga representanter af denna samma röfvareanda, som en gång förledde vikingarne att plundra främmande länder och sedermera våra kristnade förfäder att odla vårt eget land genom svedjande; vi vilja lika litet bestrida sanningen af den vackra poetiska skildringen af trädgårisodlingens behag, som tillvaron af Å frukttjufvarne, ehuruväl vi våga föreställa oss att förf. målat de senare nog mycket i svart, när han t. ex. bland annat tror sig kunna påstå såsom säkert, att sjelfva våra nu så skickliga och beryktade poströfvare inlärt sin konst med att stjäla frukt (!) o. s. v. Men med allt erkännande af oskickets bedröfliga tillvaro och äfven af någon bristfällighet i den nu gällande lagstiftningen till trädgårdars skydd emot tjufnad, torde något hvar häpna vid den diakoniska stränghet, som utmärker den. eljest treflige trädgårdsvännens nya lagförslag. Enligt detta förslag, som förf. till och med gjort sig den mödan att i alla detaljer utarbeta, skulle t. ex. bland annat hvar och en, som befinnes i trädgård utan lof nattetid, äfven om ej något tagits eller ingen skada skett, drabbas af böter från 10 till 50 daler; skedd skada gäldas efter mätismanna ordom, äfven med afseende på skada för framtiden; den ej orkar böta och betala, aftjena det med arbete hos målsegaren efter sin förmåga, eller straffas med fängelse; föräldrar eller målsmän betala för öfvermage eller omyndig; om de ej orka, den felande, om han (eller hon) begagnar skola, af läraren, i målsegares, målsmäns och kamraters närvaro, tilltalas, varnas och näpsas, efter omständigheterna, helst med skamstraff; den öfvermage eller omyndig, som icke går i skola, deremot sammaledes tilltalas och varnas af presten, samt, om omständigheterna det fordra, näpsas af pålitlig person, åt hvilken presten det uppdrager, O. 8. V. Hvad synes läsaren om ett dylikt lagförslag? Är det icke kristligt, och framför allt presterligt? Förvåningen öfver den bistra strängheten i de föreslagna straffbestämmelserna mildras likväl, när man ser den naiva oskuldsfullhet, hvarmed författaren (eller författarinnan? månne en pastorska?) föreställer sig, att Rikets Ständers medverkan kunde umbäras för åstadkommande af en dylik lagstiftning, och att saken såsom en ren ordningsoch ekonomisk fråga skulle kunna hjelpas med en kunglig förordning. Är det verkligen oskuldens enfald, eller är det månne sympatien för den der mäktigare grannens politik, hvilken äfven vi förmenades böra följa, som förer detta språk? Icke mindre naiv är trädgårdsvännens beräkning af de gyllene frukter, som antagandet af hans förslag skulle medföra. En dylik förordning, allvarsamt tillämpad under en generation, skulle — så menar han — bryta oskicket hos trädgårdstjufvarne; och följden deraf skulle blifva, att trädgårdar snart skulle uppväxa öfverallt. På Sverges 60,000 mantal skulle uppstå minst 100,000 trädgårdar. Hvar och en sådan skulle årligen kunna inbringa 100 rdrs värde, och häraf skulle uppkomma en folkvinst årligen af 10,000,000 rdr kontant ! Och icke nog dermed! Sverges grödor skulle äfven i öfrigt fördubblas, och det af röfvarelynnet förhärjade gamla Sverge åter blifva skönt och rikt,, åter blifva, hvad deten gång förut varit, — ett paradis. Vi skulle icke hafva uppehållit oss vid denna besynnerliga sammansättning af klokt och skeft, af sanning och öfverdrift, af ett vackert språk och ett oftast befängdt innebåll, om ej artikeln haft den fullkomligaste karakter af att vara allvarligt menad, och om icke Svenska Tidningen hade meddelat densamma utan all reservation emot dess innehåll och utan attens bafva betecknat den såsom insänd, samt derigenom gifvit anledning till den förmodan, att de deri uttalade åsigterna blifvit på allvar upptagna såsom öfverensstämmande med redaktionens egna. Någon kritik a: dylika åsigter behöfves ej. Det är tillräckligt att de erbjuda sig sjelfva åt löjet. (Insändt.) I Rosa, en bok som på hr Brudins förslag blifvit utgifven till förmän för artisternes och litteratörernes pensionsförening, har genom nägon förvexling tavtan till tvanna FaAlkvicsar mad mucilr af Mario