KONGL. TEATERN. Den Döfve, operett af Adam. Den döfve, är en ung fransk kavsHeri officer, chevalier dOrbe, som förälskat Big i en mll Doliban, men hvilken mot sin vilj: af sin fader förlofvats med en mr Danieres :som åter skulle kunna kallas den dumme, Den väsentliga skillnaden mellan dessa epiteter är att döfheten blott är låtsad, men dumheten verklig. Detta förhållande är mr Daniere: .emellertid långt ifrån att ana, och detta, jemtsc hans höga begrepp om sina personliga och själsförmögenheter föranleder många löjliga -upptåg och skall egentligen utgöra styckets komiska element. Intrigen består i följande: chevaliern (hr Lundbergh) sammanträffar med afsgt med mr Doliban (hr Uddman), hans -dotter och blifvande måg (mill Säfström och ihr Dahlgren) i ett värdshus i Avignon, der dessa under en resa inträffa. För att ostörd: kunna rekognoscera terrängen, ställer han sic .döf och erfar härunder åtskilliga förolämpningar af sin rival, hvaraf han sedermera hemtar en välkommen anledning att skrämmr ihonom till att afstå fästmön. Utom nämnde personer uppträda ock åtsskilliga individer hvilka ej deltaga i sjelv: handlingen, men som behöfvas, dels vid d upptåg som utgöra pjesens hufvudingrediens. dels för att åstadkomma sångensembler. Dess: äro värdshusvärdinnan (mll Sällström), hennes uppasserska (fru Strandberg) och cheva:lierens syster (mll Ryberg)., Man finner snart att pjesens intrig ej är :: det klyftigaste slaget, situationerna ingenting mindre än sinnrika, och att hvad man kallar komposition, hör egentligen alls icke existerar. Dialogen är någon gång rolig, ofta pueril, alltid dock liflig. Det hela är egentligen blott en transskription af de förr si omtyckta marionettoch pantomim-spelen. Med allt detta slog stycket sig dock igenon; och upplefde flera skrattsalfvor och applåder. då man likväl sett mången bättre produk: cbjelpligen falla. Hvarföre? emedan det i: jer scenisk praxis, emedan det ej affektera: att vara mer än det är och förnämligast emedan det förgyiles genom dess förbund med musiken. Öfversättningen, ledig och flytande, röjer en öfvad hand. Om författarne sjelfva ej utvecklat någon synnerlig fyndighet, så ha de likväl beredt komponisten tillfälle att göra det, och det ir en större förtjenst än mången tror. Adams talang i den lättare kuplettstilen tycks vars outtömlig: allting lefver, flyter, skiftar; in genstädes tröghet, tyngd, dimmighet. Melo dierna äro merändels enkla och täcka, ensemblerna nätt hopsatta med undvikande s! alla tvära vändningar, alla kantiga öfvergångar mellan fraserna. Instrumentationen är fin. liflig och betungar ingenstädes sången, hvil ket stundom händer Anber, då han har brådtom. Den som för öfrigt fordrar djupsinnis karakteristik, gediget arbete, får lika litet sök: det hos Adam, hvilken ej affekterar sådant, som hos mången, hvilken dermed förer sto: pomp. För öfrigt förekomma flera nog puevila eller alltför flyktigt framkastade saker: tredje akten är betydligt mattare än de båda första och ouvertyren är bland alla pjesen: upptåg det besattaste. Såsom vackra nummer nämna vi den första duetten, mll Rybergs kupletter, duetten mellan fru Strandberg oci nll Sällström, allt i första akten; samt iden andra, ensemblen under bordscenen, notturnot, som bildar finalet, m. m. Utförandet vilja vi icke bedöma efter förta representationen, helst ej alla sujetter voro ätt säkra. Pn h fvudsak i den franska konedien, som hos oss ofta saknas, är repartiernas raskhet, och synnerligast yppar sig en virs sbenägenhet att falla sin nästa i talet, Där sådant likväl borde ske, Emellertid gick det hela med temlig fat ch godt lynne. I detta afseende nämna vi ru Strandberg, som gaf sitt subrettparti med aycken friskhet; hennes röst och föredrag har enom hr Giinthers handledning vuunit beydligt. Äfven hrr Uddman, Dahlgren (som ock ännu ej är rätt säker irölen) och Lundergh, som hade en ganska god hållning, sakade ej humor. Milerna Sällström och Bykt LL