Hikets härnäst sammanträdande Stander of-1 verlemna nytt förslag i ämnet, af hufvudsakligen enahanda syftning med det af Rikets Ständer nu framställda, Detta sednare förklarande torde än.u mer vittna mot hr justitieministern, än den ovanliga tolkn pg a: nu gällande lag, som h. ex. lagt till sra d för sitt tillstyrkande af vägrad konal. sanstion å det gjorda förlaget; ty om det veskligen är br justitieministerns tavk-. att den nuva ande lagen bör upphäfvas och eit förslag i enahanda syftning, som det nu framställda utgå från regeringen, så hemställa vi om säd nt ej bordt ske ju förr desto heldr., och huruvida icke den tid af åtta månader, som förflutit sedan Rikets Stände:s skrifvels i detta ämne af den 29 sistl. Mars till Kgl. M:t afläts, må anses hafva vart tillräcklig för författandet inom justitiedepartemertet a! en dylik kontrapreposition, eller om dertili skäligen kunnat erfordras längre tid än at sammanskrifva de skrufvade ruotiverna för ett afslag å det af folkets ombud i detia hänseende enhälligt förordade förslaget. Den andra vigtiga lagförändring, hvaråt K. M:t vägrat sitt samtycke, är den om en mera utsträckt arfsrätt åt oäkta barn, så at, med undantag för det barn, som är afladt i hordom, eller i svågers ap eller skyldskapsled. hvari äktenskap ej må ega rum, annat oäkt. bara skulle vara berättigadt, der moder dör utan att efter sig lemna äkta barn eller bröstarfvingar, eller hafva genom testamente i laga ordning om sin qvarlåtenskap annorle des förordnat, att deraf njuta den del, son: hon på sådant sätt bortgifva kunnat, hvilken del skulle så anses, som vore den ge or: laga kraft vunnet testamente barnet gifven Detta lagförslag, som var både af lagutskotte: tillstyrkt och af preste-, borgareoch bondestånden antaget, samt jemväl af högsta don: stolen tillstyrkt, har blifvit afslaget af det skäl, dels att den rättighet en oäkta född person till följd af detsamma skulle ega att söka åstadkomma b visning om sin börd, således om ett förhålland:, hvilket, ådagalagdt eller icke, kommö att sätta e:. fläck på den qvinnas minne, hvilken han förmenad: sig hatva att tacka för lifvet, icke synes stå vö! tillsammans med hvad genom Kgl. brefvet den 17 Okt. 1778 blifvit förordnadt i ändamäl att betryggu ohäfdad qvinna emot den skymf afslöjandet af hennes felsteg skulle medföra, dels att ett så beskaffadt astadgande otvifvelaktigt skulle gifva anledning til: mänga i familjelifvets ömtäligaste förhållanden djupt ingripande tvister, samt dels att i allt fall i förslaget saknas bestämmelser, hvilka synas erforderliga oför ordnandet af flera rya rättsförhållanden, som deraf kunna framkallas. Vid öfvervägande häraf, och då dessutom genom antagandet af ifrågavarand: förslag, hvilket ej äsyftar införandet af någon för ändring i testamertsrätten, oäkta barn icke skulle kunna erhålla större rätt till modrens efteriemnad egendom, än hon redan nu, derest hon sä för god: firner, eger att barnet tillägga, har K. M:t funnit sig till sanyma förslag ej böra lemna sitt bifall. Om man upplöser dessa motskäl, kan man icke undgå finna desamma af den mest underordnade beskaffenhet för motiverandet af afslagc till en lagförändring, som åsyftar att åtminstone till någon del undanrödja den grymma, mot både den romerska och äldre skandinaviska lagstiftalingen stridande orättvisa att ett utom äktenskapet födt barn icke skulle ega något slags lagligt anspråk på sina föräldrars efterlemnade -egendom och sålunda anses snart sagdt helt och hållet förskjutet ur samhället, i anseende till en förseelse, hvartill det icke haft någon skuld. Att denna orättvisa under nuvarande sambällsförhållanden icke kan helt och hållet wtplånas, må erkännas, emedan sådant troligen skulle föda af sig en mängd tvister, t. öx. i afseende på faderskap, och tillika pi ett bolänkligt sätt störa den äktenskapliga familjens frid. Här har likväl icke varit frågs om något annat än det oäkta barnets rätt ati efter moder, som icke eger äkta bira och bröstarfvingar, tillträda egendom, deröfver ho: kunnat genom testamente förordna, men son: icke blifvit på sådant sätt af henne distone rad. Men icke ens detta tuppfjät af rätt visa har man velat medgifva. Juristerna inom konseljen invända deremot, i likhet med grefve Erik Sparre på riddarhuset, att denn; rättighet möjligen skulle kunna framkalla behofvet af en bevisning, som torde, efter moderns död, ,afslöja hennes felsteg och sätt: pen fläck på hennes minne,. Men utom det att en sådan bevisning i afseende på moderskapet väl ytterst sällan behöfde komma : fråga, äfven om endast s. k. barnbusbarn uppstode såsom pretendenter, så fråga vi om de! finnes någon kristlighet, ja ens någon mensk lighet i en sådan grundsats, att en brottslig och lösaktig qvinnas minne, skulle vara heligare än hennes oskyldiga barns i naturen grundade rätt? Icke heller kunna vi inse at några i familjlifvets ömtåliga förhållanden ingripande tvister skulle blifva en följd af det här föreslagna stadgandet. Men äfven om sa skulle inträffa, så lära väl sedligheten och familjelifvet icke vara ömtåligare i Sverge än i andra civiliserade länder, der arfsrät för s. k. naturliga barn eller (bvilket till sina följder är detsamma) deras rätt till andel i föräldrars qvarlåtenskap är och i långliga tider varit ojemförligt vidsträcktare än den, som här blifvit föreslagen — länder, bland hvilka vi exempelvis vilja nämna i första rummet brödrariket Norge och för öfrigt Danmal, Preussen, Österrike, Frankrike och i allmänhet de stater, der romersk rätt följes. I enahanda ehuru mera liberal syftning har äfven vår lagberedning tillstyrkt oäkta barn arfsrätt efte: moder och hennes skyldemän. Slutligen erinrar det kongl. svaret att, genom antagandet af förslaget, oäkta barn icke skulle erhålla större rätt till modrens efterlemnade egendom än hon redan nu, derest hon så för godt finner, eger att barnet tillägga. Detta är utan tvifvel sannt och visar häru i det hela obea sket R————— KV fande undan folket till höger och venster, ) hann hon snart fram till stället. war TT oo Iuusgna Af an hal mängd I