Aftonbladet – 30 november 1854, sida 2

från dig de skjutgevär, som du utan tyifvel ännu har gömda, Grefyen väntar här utanföre, för att sjelf bevittna din undergifvenhet. Den sjuke jägaren, som var oförmögen att tala, kastade på Terka en blick af djup betydelse. Janos hade icke mer än en bössa, svarade hon med nedslagna ögon. — Osanning! — röt skogvaktaren. — Lögner hjelpa er alls icke, utan sänka er blott i ännu djupare ogunst. — Lemna genast fram de vapen, som ni döljer någorstädes. Pen sjuke sjelf gjorde här en nekande åt-. börd. — Vi hafva icke gömt någonting — återtog den unga hustrun, ehuru nästan ohörbart. Grefven hade, genom den öppen stående dörren afhört detta samtal, — Släpa ut honom! — ropade han med en röst, som skälfde af raseri. — Släpa honom ur sängen och hit ut, så att hofvarna af min häst må trampa ut lögnen ur den fördömde Magyarens själ. — Hör ni, der? Ut med honom, säger jag, och det genast; eller skall hans straff komma öfver en hvar, som tvekar att lyda mig. Genomsöken huset, sedan! — fortfor grefven; — och om der finnes ett spår till hvad han så halsstarrigt förnekar, skall han derföre plikta med lifvet. De unga drängarna fattade den sjuke mannen och buro honom ut, samt lade honom i den brännheta sanden, som ter öfverallt betäckte flodens strand. Terka följde efter. Håll! — ropade hon, då hon såg den förfärlige herrskarens ridspö lyftadt öfver hennes olycklige mans hufvud. — Båll ett ögonblick, herr grefve; jag skall genast göra hvad ni begär.