Aftonbladet – 30 november 1854, sida 2

med ett uttryck af förundran höjde sina mörkblå ögon mot den frågande, svarade hon: — Far oeh moräro ju hos mig. Ni glömmer att de vaka öfver mig hvarje natt, och akta att intet ondt må hända mig. Slutligen nödsakades de medlidsamma merniskorna låta det underliga barnet följa sin böjelse; men de försedde henne tillräckligt — Ja öfverflödigt — med mat och kläder, Småningom intog ett slags besynnerlig känsla af fruktan landtfolket via den lilla flickans åsyn, så att de började sky henne, Hennes tysta, tillbakadragna och förbehålls samma väsende samt den Jljufva melankoli, som var utbredd öfver hennes ovanligt sköra anlete, i förening med hennes dag från dag och år från år upprepade försäkran att hennes föräldrar tillbringade hvarje natt hos henne, gåfvo anledning till allehanda rykten bland de videkepliga. Det sades att de oroliga andarne hvarje afton uppstego ur den våta grafven, för att beskydda älsklingen, som de hade lemnat. i Denna tro spred sig småningom bland hela sllmogen och inrotades. till den grad i allas sinnen, att hvar menniska undvek att tala med den besynnerliga flickan, eller taga henne hem till sig. Deremot erhöll hon allt hvad hon någonsin behöfde, hvarje gång hon, liksom till följd af en tyst öfverenskommelse, gick att hemta det. Detta förfarande öfverensstämde helt och hållet med den lilla flickans egen böjelse. Hon syntes frukta och afsky umgänget med hvarje menniskovarelse och icke vilja hafva ringaste gemenskap med deras görande och låtande. Dock uppblomstrade hon, ehuru enslig cch sig sjelf lemnad, till en ganska skön och intagande flicka. (Slutet följer)