Aftonbladet – 27 november 1854, sida 3

man förbjudit bonden att ega mer än han kunde sjell med familj bruka, och då också af det skäl, att staten icke skulle gå miste om skatten, Petter Jönsson tvekade om det vore rätt att bifalla utskottets betäakande, dä det gjorde ailiför små medgifsanden åt den grundsatsen, att hvar och en bör få förvärfva hvad ban förmår; helst bade han velat att 1853 ärs författning blefve upphäfd och den af 1827 äter komme att gälla i hela sin vidd, mön då svärigbet nu uppstod att få denna önskan utförd, så inskränkte han sig till att bifalla utskottets betänkande. Många instämde. Anders Persson från Örebro län önskade ocksä att 1853 års författning mätte kunna blifva upphäfd, men 1Iå denua vigtiga fråga tyvärr blifvit uppskjuten till sista dagarne af riksdagen, så önskade han att man nåtte gilla hvad som blifvit åtgjort i den syftningen, chnuru det var litet. Många instämåe. Sahlström hade redan för 20 år sedan varit kallad vill den kommitte, som var tillsatt för ati behandla denna fråga. Han hade då erfarit att de landtbrukare, som der voro inkallade, ansägo sig vara representanter för de större jordegarne, och tycktes utgå rån den åsigten att man åt dessa borde skaffa arbecare för godt pris. På riddarhuset hade sedan en salare uppträdt i denna syftning; han sitter pu i koiungens råd. Vid bebandlingen af dechargefrågan hade Sahlström verit i tillfälle att yttra sig om det rättmätiga sätt hvarpå 1853 års författning tilikom nit, då den blifvit grundad på en framställning af 1840 års ständer, hvilken borde ba ansetts förfallev sedan den icke rönte näxot afseende inom den i grundagen bsstämda tid, men icke ens blef följd enligt less syfte ntan vantydd och utlagd i en annan mening. Eburu Sahlström gerna önskade 1853 års förattning undanröjd, så ansäg han dock klokast att för värvarande bifalla hvad utskoitet tillstyrkt. Många astämde. Per Nilsson fann det besynnerligt att nägon kunde ilja lagstifta emot sjelfva den moraliska känslan. Det är utan ivifvel egennyttan ati vilja bafva arbeare för godt köp, som förmätt genomdrifva en lag stt uttrönga de minire förmögna från egandet af jord. 3ådant skulle likvöl stra fa sig sjelf. Från egna hemrakter bade talaren den erfarenheten, att den som ger en torfva håller den kär och bemödar sig ati erom ordentlighet, flit och arbetsambet förbättra lensamma och dermed sin egen ställning, så att trefvad kommer att råda i bemmet och förmåga fin 183 ätt uppfostra barnen till nywiga medborgare, då I -remot den som är tvungen att som statkarl förtjena itt uppehälle än här än der, saknar all framtid och örfaller i sedellösbet samt af behofvet tvingas ait stverlemna barnen ät sig sjelfva att genom tiggeri vid grindar och på vägar lifnära sig och uppväxa till jelfsvåld och lättja. Då ingen gräns säties för de rika utt slå under sig jordrymden i hvad utsträckning som aelst, så ansäg Per Nilsson det omoraliskt att vilja sätta n gräns ä andra bållet för de mindre bemedlade, under vilken de icke skulle få förvärfva en egen torfva. För öfrigt boråe de som ifra för detta begripa att de utsätta sig för den största väda. Det är den lösa och fullkomligt oberättigade befolkningen som utgör len bördigaste jordmån för omstörtande agitationer, ,e7 fara kan vara att densamma, i förtrytelsen öfver le maktegande klassernas orättvisa, en dag eggad af vågra orostiftare reser sig och med väld tager hvad ien med rätta tillkommer och mera dertill. Under örhandenvarande omständigheter ville Per Nilsson gilla let lilla utskottet åtgjort, ehuru han önskat fullkomig fribet i jordförvärfvet. Anders Andersson i Walla erimrade äfven om det starka missnöje som förorsakats af 1853 års författning, wilket missnöje gifvit sig tillkänna äfven här vid viksdagen. För öfrigt förundrade han sig att nägon lomsaga kunde ha fätt så få bönder som 500 reduserade till de obesutnes klass. För sin del kände alaren att en socken inom hans kommittentskap icke hade någon bonde med mer ?n !; mantal, och han skulle derföre tro att antalet af så små hemmans lotter inom hela kommittentskapet skulle gå till tusental. Ean ville emellertid nu bifalla. Wassmuth vitsordade äfven det allmänna missnöjet ned den sednaste författningen och att de små jordegarne äro ordentligt flitigt och redbart folk, som bergar sig bra, under det statkarlar och dylika äro fallna för osedlighet och vanligen falla fattigförsörjaingen till last. Han ville bifall. Nyqvist talade i samma syfte. Äfven vice talman Svartling förklarade att 1853 års författning varit skadlig och gillade betänkandet. Anders Andreasson från Elfsborgs län talade för bizall och föreslog att man derjemte måtte inbjuda medständen att antaga bondeståndets beslut. Per Erik Andersson, Jöns Andersson och Jonas Petter Danielsson, talade äfven tör bifall. David Andersson förordade äfven att man mätte bifalla, emedan hvad utskottet tillstyrkt ätminstone ir nägot bättre än hvad som nu gäller. Man fick itnöja sig med en liten förbättring då man icke kunde få en stor, och föröfrigt borde man aldrig brädstörta förändringar. Han tillvann sig mycket biall och mänga instämde med honom. Matts Persson talade äfven för bifall, men var den enda som tycktes vilja förorda inskränkningar i menniskors rätt att förvärfva jord. Efter denna diskussion bifölls den delen af betänandet som handlar om hemmansklyfningen. Vid frågan om jordafsöndringen yttrade sig Sahlström, David Andersson, Matts Persson, Falk, Nywvist och Petter Jönsson alla efter de grundsatser, om uttalats vid frägan om hemmansklyfning. Sahl ström hade önskat att något äläggande måtte ha kunnat åstadkommas för landshöfdingarne att kalla nindre jordegare till kedömmande af besutenbetsbegreppets längre utsträcknirg och icke blott de stora, om hafva intresse af att jorden icke fördelas på lera händer; David Andersson ville att socknenämy len skulle fått rätt att yttra sig i sädana fall, och falk hade önskat längre utsträckning; men alla an ågo sig dikväl nu böra bifalla betänkandet äfven i ienna del. Ja