Aftonbladet – 27 november 1854, sida 1

det glömskans täckelse som tiden och en bättre uppväxande anda redan öfver dem utbredt. Folken hafva i dem haft ingen eller föga del, och det är folkens endrägt och tillgifvenhet vi hafva för ögonen. Men det goda förhållandet folken emellan kan ej annat att vinna på ett öppet framläggande af ömsesidiga önskningar; ty om det tillhört regeringarnes statskonst att fördölja sanningen, så är det folkens diplomati att lägga den öppet och oförskräckt i Guds klara dager. Nåväl, det är en sanning, att medan hvarje svensk önskar unionens bestånd och deri ser vilkoret för båda folkens fortfarande och tilltagande styrka och trefnad, så är det dock hos oss en ganska utbredd öfvertygelse att frukterna deraf ännu icke varit så stora för oss svenskar som de kunde och borde hafva varit. Om Svenskt blod vid Leipzig utgjorde en dyrbar anpart i lösepenningen för Norges sjelfständighet, deröfver är numera ingen här i landet som beklagar sig; åtminstone är antalet af sålunda tänkande så ytterligt litet, att det icke behöfver tagas med i beräkningen. Icke heller finnes någon som afundas Norge den hastiga tillväxt i välstånd och konstitutionell frihet som det vunnit vid Sverges sida. Hos folk som hos individer är det ej blott tjensters mottagande, utan kanske i ännu högre grad tjensters bevisande, som underhåller vänskapen. Svensken har aldrig varit njugg på en droppa blod för det rättas seger, och det förtryter honom icke att hans svärd lade någon vigt i vågskålen till ett ädelt folks fromma. Men det är mången som tror, och väl icke utan någon rätt, att unionen med Norge, utan förfång för Norges sjelfständighet, till och med utan förfång för en stundom nog långt drifven ömkänslighet för denna sjelfständighet, hade kunnat vara för oss, på samma gäng som för normännen sjelfva, vida mera fördelaktig än den i sjelfva verket varit. Det är isynnerhet under närvarande tidsomständigheter, då den ofantliga vigten af vårt geografiska läge låter oss känna värdet af den materiella kraft som fattas oss, som man haft något skäl att beklaga frånvaron af en likformighet äfven 1 materiella intressen, af en samstämmighet i afsigter, som skulle hafva gifvit en mångdubbelt ökad kraft ät nordens förbundna folk mot den de nu hafva att lägga i vågskålen. Öfver allt i Europa och Amerika har man sett huru förbundsstaterna, utan uppoffring af de förbundnas individuella sjelfständighet, sträfva till enstämmighet och kraftig sammanhållning midt emot andra stater. De söka en sådan kraft genom tullföreningar, gemensamma postoch telegrafinrättningar, gemensam representation rv utiandet, gemensamhet i mynt, mått och vigt 0. s. v. Sådana förbindelselänkar knytas oupphörligen, äfven mellan riken, hvilkas politiska och ethnografiska intressen äro i grunden motsatta. Men under det hela den politiska verlden sålunda sträfvar till en konsolidering, byggd på gemensamma fördelar, är det en enda statsgrupp, som i alldeles motsatt riktning sträfvar till isolering, idkeligen sträfvar att sönderslita de fåtaliga och lösa föreningsbanden, plockar bort stycke för stycke de få länkarne af en förbindningskedja mellan deras materiella intressen, later den ena förbundsbrodren sluta särskilda fördrag med utändska makter, utan att den andra erbjudes att deltaga, — med ett ord, bär sig åt som ville den hafva en fullständig boskillnad, och denna grupp består af två folk, som försynen genom läge, frändskap, öfverensstämmelse i språk, seder, lefnadssätt och fysisk beskaffenhet synes hafva uttryckligen bestämt att lefva i en brödraförening utan vank och tadel. Vi skulle alltför mycket svika våra publicistiska pligter, om vi ville förneka att sådana tänkesätt hysas af en icke ringa de! bland Sverges befolkning, och då vi här öppet framlägga dem, vädja vi icke t:ll särskilda embetsmannaklasser eller enskilda småborgerliga tankevanor i hvardera landet, utan till hela folken på hvardera sidan om riksgränsen, att i högsta instansen bedöma deras rättmätighet. Föreningen har nyss fyllt sina 40 år, en ålder som hos den enskilde plögsr vara blomman af den kraftfulla mandomen, då ungdomens brusande retlighet förgått, utan att afkyla bjertats värma eller gla: pa muskelbyggnadens styrka och spänstighet. Denna åldersperiod plägar vara den mogna, pröfvande och passionfria forskningens. Mönne ej den skandinaviska unionen äfven kan nu anses så fullmogen, att den kan, utan fruktan för skadliga öfverilningar, ingå på en lugn och vänlig öfverläggning om utvägarne att befordra dess styrka och framtida trefnad? Och om så är, vill den norska pressen till en sådan pröfning räcka oss en broderhand? Vi hafva ingen orsak att tvifla derom. Vi upprepa att det icke är längre fråga om att upprifva gamla sår, och söka få reda på hvems skulden varit till framfarna rifningar. Detta vore ett arbete föga värdigt ögonblickets vigt och ändamålets storhet, som är nordens kraft och lycka. Af skulden till hvad som hittills brustit torde vi väl få taga hvar sin lilla anpart, men vi kunna hvardera bära den så mycket lättare, om vi äfven lika dela arbetet, ansvaret och tillfredsstä lelsen att bidraga till att bota bristerna. Skulle vi då ej, medan verl en väntar att svenskar och normän sida vid sida uppträda i zampen för det förtrycktas rätt cch det godas seger, försöka att bana några nya vägarl: till hvarandra eller åtminstone utvisa deras riktning? I första rummet nämna vi den väg som är de andli a förbindelsernas. Den är lyckligtvis ej blott utstakad, utan äfven redan beträdd. Det var en tid då våra lärde, i hvad angär arbetena i andens verld, visste mer om Tyskland och andra aflägsna länder än om våra närmaste grannar: vi hoppas att den nu är till ända. Numera är det väl ingen bildad sven k som ej känner och vsktar de namn hvilka äro den norska litteraturens ära, och i se äfven med glidje. att hvad vetenskap och dikt hos oss tänka sannt och skönt fnner gensvar och aktning hos våra anförvandter. De skandinaviska naturforskernes möten 1 0 TJa2d APP tt go oda ARK VT