RIKSDAGEN. PLENA I GÅB E. M. Ridderskapet ech Adeln. Lagsamt allmänna besvärs och ekonomiutskottens betänkande n:o 33, angående dels upphäfvande af, dels ändringar i och tillägg till gällande föreskrifter i afseende på hemmansklyfning och jordafsöndring, föredrogs, sedan frih. Raab yrkat uppskof till morgondagens plenum, hvarom voterades, dä med 15 röster mot 13 beslöts föredragning genast. Af alla de motioner, som i denna fråga blifvit väckte hafva utskotten tillstyrkt 1:o att 1:a S:s 3 och 10 mom. i 1853 års förordning mätte varda till all kraft och verkan upphäfde; att den ändring mätte göras i 8 mom. att lösningsanspråk skall, då nämnden tillstyrkt klyfningen, vid domstol anhängiggöras isnan laga stånd hemmansdelen äkommit, eller, der lagfart ej eger rmm, inom natt och är efter undersökningens verkställande samt ett tillägg till samma mom. att der hemman undergätt klyfning i flere delar utan föregängen undersökning, delegarne äro underkastade lösningsanspråk. Grefve Liljenerantz hade med nöje sett den utfärdade författningen af 1853, emedan han hoppades att genom densamma all den uselhet, som genom för mycken hemmansklyfning uppkommit deraf att ingen öfvervakat 1827 års förordning, skulle småningom upphöra. Tal. ansåg Sverges klimateriska förhällanden, den korta arbetstiden, den icke obetydliga jordrymd, som fordras att föda bäde menniskor och kreatur, samt behofvet af bränsle hindra en allt för vidsträckt hemmansklyfning. Backstuguhjonens antal vore i ett förfärligt tilltagande. I Stockholms län utgjorde de 21,000, och soldater, matroser eller torpare utz2jorde 26,000. Säledes hälften af länets befolkning på rörlig fot. Följden af sädant har ock visat sig vid missväxterna. Om jordafsöndringen ej motarbelas, så vet man ej hvart det kommer att bära. Fattigvärden är redan i hög grad betungande, och bade al. en socken. sig bekant, der den uppgick till 100 rår årligen på mantalet, om det fortginge på samma sätt. Man har blifvit missledd af statistiska uppgif ter till det antagande att, ju folkrikare ett land ör, ju starkare vore det. Styrkan ligger i det antal trefna inbyggare, som finnes. Då tal. ansåg utskottens tillstyrkande olycksbringande, så yrkade han afslag. Hr v. Kock. Det har så mycket blifvit taladt och skrifvit i detta ämne att man ej behöfver vara vid!yfug. Beklagade endast att sä vigtiga betänkanden förekomma i slutet af riksdagen, och ej ens hinna utdelas, sä att man får tid att se på dem. Tal. önskade bifall till utskottens förslag, och ansäg att förordningen är så nyss tillkommen vara ett skäl till förändring, emedan annars mycket missnöje, olyckor och trassel skulle u pstä. Dei är naturligt att regeringen fäster sig vid Rikets Ständers äsigt, och är den omnämnda författningen en följd af det olyckiiga beslut, som Rikets Ständer fattade vid 1841 ärsriksdag. Följderna af denna förordning hafva i motionerna blifvit anförda. Tal. anförde derpä ett par ytwranden af ledamöter i den kommitte, som varit tillsatt i och för hemmansklyfningen. Tal. trodde ej att bland den befolkning, som kan förvärfva sig jord, brotten fär sökas, utan just bland dem, som icke kan förvärfva sig en jordbit, och hvilkas antal man ökar genom denna förordning. Frib. Raab bade ej väntat ett sådant yrkande af grefve Liljencrantz, som visat sig såsom en brödrakärletens kämpe. Trodde grefvons omdöme hvila på en förv sn endast vill hafva rika och arbetare. dugliga arbetare erhållas, om utsigten att förvärfva jord borttages? De komma då att sakna en framtid. Hvarföre vill man beröfva dem den? Tal ansäg det tvertom lycbligt om backstugusittarne kunde förvandlas till sr jordegare. Bar Sverge då för mycket folk ? Tel. trodde landet kunna föda dubbelt så många inbyggare som nu, om mar ej hindrar dem i jords förvärfvande. Författningens princip är oriktig, då den bestämmer !s mantal säsom det minsta. Flerestädes finnes !; hemman som