Aftonbladet – 21 november 1854, sida 2

att röja honom, bur väl de än förklädde sig, skref han ett bref till en af sina affärsvänner, på hvilken han kunde lita, och besvor honom att skaffa öfverbringaren, kosta hvad det ville, plats på ett fartyg till Nordeller Sydamerika eller hvilken annan fjerran verldsdel som helst, dit han så snart och hemligt som möjligt kunde komrna undan. Då detta var gjordt, gingo de omkring och väntade tills manegen blef alldeles utrymd, ej blott af åskådarne, utan äfven af konstridarne och hästarne, Sedan de länge observerat den fingo de se Sleary koroma ut med en stol och sätta sig vid ingången och röka sin pipa, hvilket de togo som en signal at: de kunde nalkas. Er tjenare, squire, lydde hans försigtiga helsning, då de gingo in. Vill ni mig något, så kan ni träffa mig här. Låt det ej gräma er att er son är klädd i livrå. De gingo in alla tre, och mr Gradgrind satte sig i förtviflan ned på pajazzons stol midt på banan. På en af de yttersta bänkarne, afsides i den dunkla belysningen och bland de besynnerliga omgifningarne, satt den eländiga valpen, som han hade den sorgen att kalla sin son, butter och sur som vanligt. Ten urmodig frack, som liknade en kyrkvaktares, med uppslag kring ärmar och fickor i de mest kolossala dimensioner, en ofantlig väst, knäbyxor och skor samt trekantig hatt, allting af gröfsta material, malätet och fullt af hål, med fåror i sitt svarta ansigte, der fruktan och sveiten hade brutit sig vägar genom den oljiga massa hvarmed det var öfverstruket, såg valpen så koral i i daude och afskyvärd ut i sitt I Gradgrind under audra omständigheter : ig skulle trott att det var han. Och derhän hade det kommit med ett af hans mönsterbarn. (Forts. följer.)