Aftonbladet – 20 november 1854, sida 2

Article Image
RR — AA Se — a — Lerd Dudley Stuart. Ehuru vi äro i saknad af fullständiga biografiska uppgifter rörande denne här aflidne man, som väl kan kallas en ädling i ordets Slla bemärkelser, anse vi oss dock böra meddela ett och annat drag ur hans offentliga och enskilda lif. — Lord Dudley Coutts Stuart föddes i London år 1801. Genom sin börd tillhörde ban en af Storbritanniens mest lysande ätter; hvar och en känner hvilzen roll namnet Stuart spelat i de förenade konungarikenas historia. Hans fader var markisen af Bute, en ärad afkomling af det gamla skottska konungahuset Stuart. Utrustad mel lysande naturgåfvor egnade sig lord Dudley Stuart tidigt åt offentlig verksamhet. Han blef i mycket ung ålder parlamentsledamot, icke till följ: af sjelfs rifvenhet, utan genom det förtroende hans talanger och frisinthet ingåfvo valmännen kallad till ledamot af underhuset för en landsortsstad. Han ver sedermera oafbrutet representant i underhuset; under de nu löpande 10 åren för distriktet Maryleborn, en af Londons förstäder. I Underhuset var lord Dudley Stuart en af de verksammaste och inflytelserikaste bland det liberala partiets ledare. Hans ädla och aktningsvärda karaktär, den öfvertygelsens värma, hvarmed han förfäktade sina frisinnade åsigter, tillvunno hans ord aktning och uppmärksamhet äfven från motständarnes sida. Utom detta lifliga deltagande i fråga om landets inre politiska frågor, egnade han en särdeles liflig uppmärksamhet åt den yttre politiken, åt de allmänna europeiska förhållandena. Englands parlament, den mäktigaste och inflytelserikaste lagstiftande församling i verlden, sträcker sin blick, sin uppmärksamhet, sitt inflytande långt utom den stora östatens landamären; det kan i viss mån betraktas såsom en offentlig tribun för Europa, der dess allmänna angelägenheter komma under diskussion, och der den allmänna röst, som annorstädes qväfves eller icke har medel att göra sig hörd, kan finna organer, som låta densamma framträda, anklagande eller manande, inför hela den civiliserade verlden. Lord Dudley Stuart valde redan tidigt för sig det ädla värfvet att bli de förtrycktes vän, olyckans advokat. Han förkastade i sitt hjerta helt och hållet den grundsatsen, attden som segiar har rättv. Den för ögonblicket besegrade var för honom, liksom en gäng för Cato, ofta långt större, ädlar: och mera värd sympatier än segervinnaren. Djupare än de flesta af Englands statsmän, fattade han betydelsen af den nationella rörelsen i Europa; han insåg vigten deraf, att de sörskilda europeiska nationaliteterna finge fritt utveckla sig enligt sin naturliga kallelse; han såg att Europas frihet och tramtid häraf i hufvudsaklig män beror, och han var derför aldrig stum, när ett våldsstreck på ett eller annat ställe i Europa föröfvades mot tolket, eller när en mindre nation :itet af cn större hotades med förtryck och u dergång. Nitiskt, outtröttligt har han i parlamentet förfäktat det olyckliga Polens sak; hans vältaliga röst har alltid höjt sig med värma och eftertryck, då Spaniens, Ungerns, Itali ns oc2 andra länders fribetssträfvanden kom rit å bane. Och äfven utom parlamentet var han alltid de olyckligas och rörtrycktas stöd och hjelp; han offrade för dem penningar och oförtruten, vä villig verksamhet. — Till ingen enskill man i England eller Frankrike står den polska emigrationen i så stor förbindelse. Han har anskaffat hjelp och understöd åt dess behöfvande ledamöter, öppnat för dem fält för passande verksamhet och genom stora ansträngningar lyckats hindra denna qvarlefva af den polska nationen att split ras genom partisöndringar. Lord Dudley Stuart hörde till de män, som äfven i en mognare ålder med all ungdomens värma och förmåga af uppoffring omfatta och kämpa för idgerna. Sistlidne vinter reste han till Konstantinopel, för att på ort och ställe inhemta närmare upplysningar i afseen e på förhållandet med den nationalitet, som af dess fiende hade blifvit utropad för att vara så svag och i saknad af all inre lifskraft. Oaktadt sin svaga helsa läl han ej afskräcka sig från att nu i sena hösten besöka vårt land. Man torde, utan fara att göra ett alltför stort misstag, kunna antaga att äfven denna resa hade afseende på en förtryckt nationalitet, som ligger det svenska hjertat nära, och att det varit hans afsigt att om densamma inhemta närmare underrättelser, för att i sinom tid kunna med tillbörlig kraft uppträda såsom dess förespråkare i parlamentet. Redan på ångfartygsresan hit förkylde han sig och måste genast vid sin ankomst intaga sängen, ansatt af en häftig kolera med thy åtföljande typhus. Hans tillstånd förbättrades emellertid och han tilltrodde sig att kunna öfvervara högtidligheterna den 4 Nov.; han ck emellertid den 12 ett recidiv och afled fredagen den 17 dennes kl. 8 och 5 min. e. m. . Lord Dudley Stuart var förmäld med en Napoleonisk prinsessa, Lucien Bonapartes dotter, en kusin till n. v. franska kejsaren och beslägtad med vårt konungahus. Han efterlemnar en 28 årig son såsom arfvinge till hans 1 amn OCI

20 november 1854, sida 2

Thumbnail