Aftonbladet – 20 november 1854, sida 1

derföre i ett språk, hvaraf följande utdrag må tjena såsom prof. 1854 ärs representanter af bondeståndet hafrars — så menar insändaren i den skånska tidningen — med ädel, berömlig, beundransvärd fasthet båällit ut ända till slutet och icke låtit hvarken sirensänger eller andra påkänningar, förmå sig att vika ett enda steg. De ha gjort hvad de kunnat, för att bevara allmogens rätt, och kunna vara förvissade att deras kommittenter skola med tacksamhet erkänna deras rediiga bemödanden, när de hemkomma. Men mot våld förmår man intet. Drista de, som för tillfallet hafva makten, att missbruka den och sönderrifva grundlzgen, så kan naturligtvis ingen bjelpa det. De åtaga sig ansvaret för följderna, och — vi få väl se! De 3 ståndens delegerade hafva då härmed beträdt revolutionens bana! De hafva i en vigtig fråga visat att de utan binder af grundlagen alldeles icke ämna skona det 4:de ståndets rätt i någonting, så snart aristokratien, hierarkien och stadsmannaintresset har något att derpå vinna. Och arisiokratiens numera förklarade förkämpe, Aftonbladet, bar till och med ganska öppet lätit förstå, ait bondeståndet i längden är ganska öfverflödigt vid riksdagarne, om det icke vill lära sig dansa efter pipa; att man numera kommit underfund med, att då de 3 stånden blott hälla ihop, frögorna gå lika bra på allmogens bekostnad bondriksdagsmännen förutan, och att det snart kanske är idel nåd och barmbhertighet, on de ännu en tid få vara med, för att låta sig af medstånden i voteriogarne npedsablas, och låta lägga på siva skuldror den ena bevillningsbördan efier den andra. Man kan snart, om de icke dansa när pipån ljuder, göra det utan att spörja dem! Och i sjelfva verket bar man ganska rätt. Hvad hafva bönderna med sina representanter hädanefter att göra vid riksdagar, så sammansatta, att man kan votera ifrån dem det ena Jifsvilkoret för deras existens efter det andra, för att rikta och göda arisiokratien och stadsmenna-näringen, votera ur deras fickor den ena millionen efter den andra, för att upprätthålla beväpnade reutraliteter och militärpromenader 0. 8. v., dem cåtsporde? Finnes ingen respekt wer för grundlagsbud, när det gäller böndernas rätt, allmogens rätt, hvad har allmogen vid sådana riksdagar att göra P Har man mot allmogen en gäng öppnat och beträdt revolutionen, utan att den kan med närvarande grondlagsformer, som icke aktas, hindra det, hvariill tjenar det att den vid sådana riksdagar läter sig af medständen !emlästas? Början är, säga vi, vid 1854 års riksdag i denna bevillniogsfråga gjord. Vid nästa nedsätter man kanske ett jernvägsutskott mot 4:de ständets protest, liksom man pu tillsatte ett bränvinsutskott mot dess protest, och gör upp ett förslag syftande på att bönderne skola bufvudsakligen ä skattejorden åtaga sig bevillning för byggande af jernvägarne; en annan gång nedsätter man kanske ett skatteköpsundersökningsutskott, för att besluta och uppgöra förslag till, att den kronojord, som Gustaf III tillät allmogen köpa till skatte, må återgå igen till kronodomäner med städslade bönder på. Meå ett ord, man vet icke mer hvar det slutar med att ålägga bevillningar och borttaga räöttigheter för allmogen, sedan början nu är gjord. och det visar sig huru vanmäktiga den nuvarande representationens skyddsvärn äro för allmogen mot en öfvermäktig och öfvermodig tre-stånds-majoritet, när denna icke längre aktar nödigt att respektera desamma. Det skall emellertid blifva märkvärdigt att sc, buruvida äfven regeringen skall med samma köckhet drista utföra Rikets Ständers beslut att utiaga af allmogen en bevillning, som dess ombud aldrig åtagit sig, och således låna sitt bistånd till att spela den mörkliga våldsdraman till slut. Man behöfver dock knappt ivifia derpå, ty frestelsen är nog stark, när det gäller att få pengar, mycket pengar, och man vetju icmligen säkert, att frin det hället frågan varit protegerad bela tiden. Man får väl se! Men sedan skall det också blifva icke mindre märkvärdigt att erfara, om Sverges allmoge skall läta allt detta sig väl bebaga och tåligt underkasta sig den så tillkomna och den pålagda bevillnipgen, utan ätt deremot energiskt protestera. Allmogen i vårt land är visst längmodig; men äfven längmodet har en gröns, och vederbörande böra alldeles icke blifva förvånade, om det gamla svenska manpnamodet icke alldeles utan protest tänker läta smida sig i de fjettrar, hvilka de högvälborne, hözgvördige och högädle satt sig ihop att pålägga detsamma. Tiden torde emellertid för allmogen nu vara inne att vakna och se hvad klockan är slagen, i afseende på dess talan vid riksdagarne, derest det fer blifva som det är. Frägan om buruvida allmogen derifrän skall förträngas, eller som är dettamma, nedtystas — iy hvad betyder det att man är der, när ens talan ingenting gäller? — har nu blifvit en i högsta måtto praktisk fröga. Skall allmogen hädarefter tåla sig med, att en bandfull af adelsmän, prester, grosshandlare och borgmästare fortfarande tar dess angelägenheter om hand och plockar bort den ena af dess näringsrättigbeter efter den andra, tvingar dess represeptanter som en färskock att delisga i voteringar till allmogens ruin, eller voterar dem förutan, hånfullt päståäende att hvad de sjelfve på föregående riksdagar yrkat såsom sin rätt och fått som sådan erkänd, icke är sä noga med då det gäller bönderna? Slumrar allmogen nu, hvad säkerbet bar den för iramtiden mot de andra sambällsklassernas krivgskärande intressen ? Lyckas det nu, som det visserligen gör, att med det s. k. lagliga väldets makt tillskansa sig bränrvinstillverkningens förmän, hvad säkerbet bar den stt icke äfven de andra fä återstående förmånerna stryka med, att jorden så smått kommer i de mäktiges händer, och den oberoende bondklassen förvandlas till en beroende arbetsklass? Det går mycket väl för sig, det hafva vi sett, bara man har mod, böndernas representanter må pruta emot så mycket de vilja. Man slår under sig bankiorättniogar, kreditinrättnitgar, bypoteksinrättningar, bränvinstillverkningsrätten, tullbevillniogsrätten, skattebevillningsrätten, och sedan man så orduvat lIagstiftniogen, att bonden bar ingevtivg att förtjepva på, och omöjliga bördor att bära, så öppnar man honom låneanstalter, der han får den äran att pantsätta sitt hemman och Jefva på skuld, tilis det gär på utmätningsauktion och ropas in af någon bland de lagstiftande privilegierade berrarne för en spottstyfver. Se der, den oberoende allmogens framtid, om den efter hvad som nu passerst och hvad de för tillfället maktegande visat sig föra i skölden, slumrar. Hvad säger läsaren om ett dylikt språk från bränvinsbrännareintresset i Christianstadstrakten? Är det icke snart sagdt en uppmaning till uppror, som skulle kunna hemfalla under 6 kap. missgerningsbalken, sådant det lyder i kongl. förordningen den 6 Febr; 1849, såvida nemligen artikeln icke vittnade på en gång om så mycken okunnighet och oförsynthet, att den endast kan hemfalla under det allmänna åtlöjet eller föraktet. Riksdagshandlingarne ådagalägga att bondcständets tanka i bränvinsfrågan dertomindre kan anses i någon mån undertryckt, som detta stånd tvärtom blifvit både genom renresentanter inom medstånden, sin talman och en mängd upplysta ståndsbröder, för atticke tala om den offentliga pressen, flerfaldiga gånger vppmanadt att infinna sig uti det förstärkta statsutskottet för att votera angående bränvinsskaten, ja att detta utskott två gånger uppskjutit sina sammanträden, i afbidan på fullt antal af bondeståndets ledamöter. Voteringens resultat visar äfven att, derest bondeståndet haft att i nämnde utskott tillsätta ända till dubbelt antal ledamöter emot något af de andra stånden, och dessa 60 varit enhälliga i sin mening, den nu beslutade bränvinsskatten icke desto mindre gått igenom med stor majoritet. TT mr I a unter