Aftonbladet – 18 november 1854, sida 2

sina krafter, och spelet gnisslade på sin axel. Det var kvoappast uthärdeligt att se på tåget och tänka sig möjligheten att det kunde brista; men ring efter ring upprullades på cylindern, stöttkedjorna blefvo synliga och slutligen tunnan med de två karlarne stödjande sig mot kanterna och hållande mellan sig gestalten af en stackars sönderslagen menniskovarelse. Ett doft sorl af medlidande genomgick folkmassan, och qvinnorna greto högt, då denna gestalt, nästan utan all gestalt, långsamt bars från gruföppningen och lades på halmbädden. Först gick endast läkaren fram till den. Han vidtog de åtgärder han kunde, men det bästa han kunde göra var att hölja öfver den. Sedan han gjort det med lätt hand, kallade han till sig Sissy och Rachael. Och nu sågs det bleka utmärglade, tåliga ansigtet blicka upp mot aftonhimmeln och den brutna armen ligga bar utanpå ombhöljet, liksom den väntade att fattas af en annan hand. De gåfvo honom att dricka, tvättade hans ansigte och förde några droppar vin till hans läppar. Ehuru han låg alldeles orörlig, med blicken riktad uppåt, log han och sade :Rachael. Hon knäböjde på gräset vid hans sida och lutade sig öfver honom, tills hennes ögon voro emellan hans och aftonhimmeln, ty han kunde ej så mycket som vända dem mot henne. ;Rachael, min vän ! flon fattade hans hand. Han smålog igen och sade: Släpp den ej. Du plågas mycket, min goda Stefan ! Jag har plågats förfärligt, men det är öfver nu. Ack, Rachael, alltsammans ingenting annat än en trasselhärfva! Trassel från början och till slut!