figuren i taflan. Det hade nu blifvit mörkt, och bloss tändes. Af det lilla denne man sade till de kringstående, och hvilket sedan hastigt gick från man till man i hela kretsen, ville det synas som Stefan Blackpool hade fallit på en massa gammalt bråte, hvarmed grufvan var til! hälften igenfylld, och att han al en på sidan utskjutande jordvall hindrats att yiterligare falla. Han låg på ryggen med ena armen dubbelviken under sig och hade, som han sjelf trodde, knappast rört sig en enda gång sedan han föll, utom att han fört sin lediga hand fill en af sina fickor, d:r han erinrade sg ha litet bröd och kött (hvaraf ban sväljt några bitar), och då och då äfven upphemtet litet vatten i densamma. Han hade begifvit sig direkte från sitt arbete, då han mottagit brefvet, och hade gått hela dagen, och var på vägen till mr Bounderbys landtställe efter mörkrets inbrott, då han föll. Han firdades öfver denna farliga trakt på en så farlig tid, emedan han var oskyldig till det man lade bonom till last och ej kunde få någon ro förr än han öfverlemnat sig sjelf i rättvisans händer. Gamla Helvetesschaktet, sade grufstigaren, med en svordom öfver det, hade sjort sköl för sitt namn, ty ehuru Stefan nu kunde tala, trodde han dock att det snart skulle visa sig att det pinat lifvet ur honom. Nr allt var i ordning, och mannen motjagit sina sista instruktioner från sina kamrater och läkaren, försvann han i dju et. Tåget löpte ut som förut, signalen gafs som förut, och spelet stannade. Ingen tog nu handen derifrån. Alla väntade med fattade tag och framåtböjd kropp, färdiga att hala in. Slutligen gats signalen, och hela ringen böjde sig framåt. oTy nu kom tåget in, spändt och stravat ill det yttersta, och männen ansträngde alla