BISTRA TIDER AF Charles Dickens. Sissy såg på Rachaels ansigte att hon nu kunde lita på henne. Sedan hon stått stilla ett ögonblick för att se henne skynda bort, vridande sina händer som hon sprang, vände hon om för att börja sitt eget sökande efter hjelp. Hon stannade vid omhägnaden för att vid den fastbinda sin schal som vägvisare till platsen, tog derpå hatten i hand och började springa så som hon aldrig förut i sitt lif sprungit. Spring, Sissy, i himlens namn spring! Stanna ej för att hemta andan. Spring, spring!, Påskyndande sina steg med dessa uppmaningar, sprang hon från fält till fält, tills hon kom till ett skjul vid en gruföppning, der två män lågo i skuggan och sofvo på en halmbädd. Ått först få dem vakna och sedan göra dem begripligt hvad som fört henne dit, var ingen lätt sak; men så snart de förstått henne, blefvo de eld och lågor som hon sjelf. En af dessa karlar låg i en tung rusdvala, men då hans kamrat skrek i hans öra att en menniska hade fallit ned i det Gamla Helvetesgchaktet, störtade han upp och ut till en pöl med smutsigt vatten, stack ned hufvudet deri och kom nykter tillbaka. Med dessa två män sprang hon till en annan ännu längre bort och med denna till ännu en annan, under det de andra sprungo åt hvar gitt håll. Derpå lyckades de få en häst och en karl upp på den, som red i sporrsträck till jernvägen och afsände ett bref till Louise från ) Se A.B. n:o 202, 202, 303, 206, 208—210, 213, 215, 217, 220, 222, 227, 229, 233,235, 237, 239, 241, 242, 246, 248, 249, 203, 205, 207, 260, 261, 263, 265 och 267.