Aftonbladet – 16 november 1854, sida 1

derby. Hur kan ni våga att sticka er beställsamma näsa i mina enskilda angelögenheter? Denna anspelning på hennes älsklingsdrag öfverväldigade helt och hållet mrs Sparsit. Hon satte sig rak och styf på en stol, som om hon frusit till is, och gned, medan hon hade sina stirrande blickar oafvända fästade på mr Bounderby, sina halfhandskar mot hvarandra, som om äfven de stelnat till is. Min älskade Josiah ! utbrast nu mrs PegJer med darrande stämma. Min snälla gosse! Var ej ond på mig! Det var ej mitt fel. Jag sade tidt och ofta åt frumtimret att dw ej skulle tycka om hvad hon ämnade göra, men hon ville ej lyssna till hvad jag sa henne. Hvarför lät du henne ta dig med sig? Kunde du inte ryckt hatten af henne, slagit in ett par tänder i munnen på henne, rifvit henne i ansigtet eller gjort något annat dylikt med henne ?, frågade Bounderby. Min kära gosse, hon hotade, att om ja gjorde motstånd, skulle jag bli hemtad af polisen, och sade att det vore bättre att jag följde med godvilligt, än förorsakade något obehag i ett så — här kastade mrs Pegler en skygg, men tillika stolt blick omkring rumsiet — i ett så vackert hus som detta. Nej. felet är icke mitt, min kära, herrli a, ståtliga gosse. Jag har alltid lefvat stilla och för mig sjelf, älskade Josiah, Icke en enda gång har-jag öfverträdt vilkoret. Jag har aldrig sagt att jag var din mor. Jag har beundrat dig på afstånd, och ehuru jag visserligen en och annan gång med långa mellantider kommit hit till stan för att få se en skymt af dig, har jag dock aldrig sagt för någon hvem jag var och genast rest min väg igen. Med händerna i fickorna gick mr Bounderby i otålig förbittring fram och tillbaka på ena sidan om det långa matbordet, medan åhörarne begärligt uppfångade hvarje stafvelse af mrs Peglers förklaring och vid hvarje ny stafvelse fingo allt större och större ögon. Då mr Bounderby fortfor att gå fram och till