Aftonbladet – 15 november 1854, sida 1

nonom Ull bekannelse at en penningestold, som blifvit begången på fästningens redogörarekontor. De detaljer som dervid kommo i:dagen voro af en så ohygglig beskaffenhet, att vi ej ansågo oss böra behandla detta ärende förr än vi kunde skaffa oss del af handlingarne i målet. Saken har derefter blifvit föremål för både fångstyrelsens och jJustitieKanslerens uppmärksamhet, och vi äro nu i tillfälle att inför allmänheten framlägga förhållandet efter den af rådhusrätten i Warberg i målet .hållna ransakning: Fången vid Warbergs straffängelse n:o 247, Olof Långström — dömd för 3:dje resan stöld till lifstidsfängelse, och som sedan icke mindre än 17 gånger varit straffad för dels stöld, dels myntförfalskning, dels slagsmål och andra förbrytelser inom fängelserna samt, såsom vådlig inom gemensambhetsfängelset, flyttad först från Carlstens fästaing till Långholmen i cell och derefter afförd till Warberg — anmälde den 11 sistl. Juli bos fästringens kommendant, hr Gzllecbam mar, att han blifvit af förste vaktknekten Bruno, å dess rum, äfvensom af vaktknekten Roos den 22 förutgängne Juni misshandlad, samt en svår skada å han den honom tillfogad, för att förmås till bekännelse af en stöld, som skett ä redogörarekontoret den 9 Februari d. å. Vid hållet kommendantsförbör uppgaf Bruno, att, då Långström begärt att få tala med bonom ensam, för att upptäcka huru det tillgätt vid Byssnämnda stöld, han tillsagt vaktknekten Billing ätt hemta Långström upp i expeditionsrummet och tillsagt vaktknekten Roos att vara tillhands vid Långströms inträde, emedan denne vore en ovanligt stark och våldsam karl. När Långström inträdde, rusade ban genast på Bruno och fattade houom i balsen, men lösgjordes af Roos, hvarefter, då Längström lugnat sig och tycktes vara ångerfull, Bruno lät Koos gå utom dörren medan Långström gjorde sin bekändelse om stölden; men då denna icke innehöll annat ån hvad han förut berättat, hade Bruno icke anmält förbållandet hos kommendanten; deremot förnekade Bruno allt annat väld å Långström, än det som var nödigt för att hindra honom strypa Bruno. Vaktknekten Roos afgaf enahanda berättelse som Braono. Lifstidsfången J. P. Kaneler vitsordade att Långström sjelf anmodat honom bedja Bruno om ett en skildt samtal på dennes rum, för att bekänna den ofvannämnda stölden. Långström erkände väl att han fattat Bruno i balsen utan föregånget tal dem emellan, men icke för att göra honom någon skada, utan för att afböja de: våld, han trodde sig hafva att förvänta, emedan der låg en käpp på golfvet. Lifstidsfången C. E. Holmberg, som var sjukvaktare och på Längströms begäran hördes, berättade, att han, dagen efter Längströms besök hos Bruno, sett några små blåsor på handen, såsom om derpå varit spildt något varmt, t. ex. soppa. L. hade likväl icke sagt huru dessa tillkommit och trodde att han dröjde att omtala detta äfven för doktorn, för att sjelf förvärra det onda, i hvilken tanka Holmberg styrktes, då, omkring åtta dagar efter midsommar, hån ä handen fann en intryckning nära såret, såsom hade det blifvit åtdraget med ett snöre eller band, äfvensom fingrarne voro blä och armen svullen, utan att Långström kunde uppgifva huru detta tillkommit. Kommendanten hänviste saken till undersökniog vid Warbergs rådhusrätt, der åtal af stadsfiskalen Fischerström anställdes mot Bruno och Roos. Första förhöret hölls den 18 Juli, dervid Långström afgaf den berättelse, att han vid pass kl. !V, 11 pä aftonen den 22 Juni blifvit af vaktkarlen Billing vefalld att åtfölja till Bruno, hvilket han till en början vägrat emedan han anat att han skulle plågas, men blifvit nödgad att lyda tillsägelsen. Vid ankomsten i Brunos rum hade Längström rusat på honom, för att freda sig frän väld, och skyndat mot dörren, men blifvit af Bruno och Roos äterförd, samt derpå ,satt i krumm, d. v. s. händerna hopbundna framför knäna, mellan hvilkas veck och armvecken stickes en käpp, hvarefter öfra delen af kroppen, medelst ett vid käppen fastgjordt täg pressas mot knäna, så att den sälunda fängslade icke kan det ringaste röra sig. I sådan ställning hade L. blifvit förd så nära framför kakelugnen, deri stark eld varit upptänd, att allt köttet afbrändes på högra handen. Bruno, Roos, Kanzler och Holmberg vidhöllo hvad de vid kommendantsförhöret berättat. I afseende på handens tillständ upplyser doktor J. G. Arrhenii läkarebetyg, att han först den 25 Juni besett den dä nägra dagar gamla skadan ä Långströms högra hand, på hvars utsida visade sig en större öppnad bläsa utan infammerade kanter och utan djup botten. Vid fingrarnes förening med handen funnos nägra små hela blåsor med inflammerade kanter, innehällande en klar vätska och till utseendet liknande brännblåsor. På öfra sidan af de fyra långa fingrarne var huden skrynklig och missfärgad. Hela skadan visade sig i början såsom mera obetydlig, men efter omkring ätta dagar började handen svullna och inflammeras, då samtidigt de: med äfven visade sig rundt kring handleden, en fingerstjock intryckning, likasom om något varit härdt surradt kring handleden. Skadan vore dä (d. 31 Juli) i godartad suppuration och under läkning. På särskild fråga upplyste doktorn, att han icke kunde afgöra huruvida bläsorna uppkommit i följd af torr eld eller skällning. Vid nytt förhör den 8 Augusti afhördes vittnen: Vaktknekten Billing bade på Brunos begäran kl. !, 9 e. m, den 22 Juni, fört L. från cellen till expeditionsrummet, utanför hvilket Bruno emottagit honom, hvarefter vittnet aflägsnat sig. Vaktknekten Frisk intygade att han, som den 22 Juni haft cellvakten från kl. 9 om aftonen, sett Långström, vid pass kl. 11, af eellhandräckningen Kanzler införas i sin cell. Längström hade dä icke beklagat sig öfver nägot lidande eller hans utseende gifvit något sådant tillkänna. Vaktknektarne L. J. Lind och C. M. Ferm omvittnade, att kakelugnen i expeditionsrummet stundom eldades äfven sommartiden, dels för att koka kaffe dels för att fördrifva fuktighet. Vaktkarlen G. Olsson hade på morgonen midsemmarsafton sett L. hafva blåsor på handen, men Långström hade ieke omtalat orsaken dertill. Sedan åklagaren förklarat sig ej ega anledning till åtal emot Roos, och Brunos jäfsanmärkning mot bhonom blifvit ogillad, fick Roos höras på ed och berättåde, att han j mte Långström ifrågavarande afton på anmodan infunnit sig i expeditionsrummet. Sedan Långström kommit ett par steg fram, hade han rusat på Bruno och fattat honom i strupen. Roos jemte Kanzl!er hade då hjelpt Bruno fri frän L., som dervid f:U till golfvet och fast ölls af Kanzter. Roos bade derefter släppt Lingström, men icke vidare sett hvad som tilldragit sig, än att Kanzler först virat en linneduk om L:s händer och sedermera spännt dem tillsammans samt satt honom i krumm, hvarefter hab blifvit af Kavzler rullad utför golfvet utan att likväl Längström jemrat sig, men deremot yttrat önskan att någo lem måtte blifva på honom förderfvad,. Eld hade redan varit i kakelugnen när L. inkommit, men L. h.ft en sådan plats att han omöjligen kunnat skadas af elden. En gäng sedan L. biifvit satt i krumm hade Bruno frågat L. om ban icke kunde göra honom bättre reda för penningarne. Bruno hade di tillsag. vittnet att gå, hvilket han ock ätlydt. Bruno förklarade att han icke gifvit iefallning om Långströms pinand:, men erkände fängslandet med krummsättning, hvilken dock medgafs hafva skett endast i följd af bans våldsamhet emot Bruno och, enär annat fängsel icke var tillhands, bestridde att ban frägat L. om han kunde göra bättre reda för penningarne. Brunos öfvertygelso vore i öfrigt att hufvudsakliga skadan ä L:s hand blifvit af honom sjelf framdrifven medelst handens nedhållande i het soppa eller välling, som hvarje dag tilldelas fångarne. Ransakning:n var härmed slutad med yrkande å åklag-rens sidå om ansvar å Bruno för det han pipat Längström till bekännelse, och af Bruno mot Längström för det ban med våld förgått sig mot den vakt cam haft honom om händer