Aftonbladet – 14 november 1854, sida 2

Hr Winroths könsert på Hengl. teatern. Hr Winroth är en svensk tonsättare, som gjort sina första studier vid musikaliska akademien i Stockholm och fortsatt dem vid konservatoriet i Leipzig. Han har egnat sig åt den genre, som åt sin idkare skänker den rikaste äran, i fall han lyckas, i motsatt fall det komplettaste fiasco, i båda fallen ingenting — ekonomiskt taladt; som i förra händelsen bereder ett nöje, hvarmed knappt något kan jemföras, i den sednare, en tråkighet som likaledes är oöfverträfflig: br W. har, med ett ord, valt den högre instrumentalmusik-genren. Den symfoni, som nu gafs, är hans första försök i denna väg cch tillåter ej anspråk på fulländning, men väl på förtjensten af en partiel lösning utaf den svåraste bland tonkonstens uppgifter. Vår författare, en sansad romantiker, har icke blott arbetat, han har äfven känt, svärmat, drömt. Han har skådat hvad han skildrat, hvilket är en nödvändighet, emedan man derförutan lika litet tror tonsättaren på hans noter, som skalden på hans ord. I hans musik arbetar en fantasi, varm och rörlig, men ännu oviss om sitt uttryck, oklar för sig sjelf. Förf., en son af sin tid, har gjort goda studier i harmoni och instrumentering, men är svag i formen. Han saknar äfven i detta hänseende icke studier, men tycks mindre hafva börjat dem vid början än fastmer vid slutet. Hans mönster äro isynnerhet Beethoven och Mendelssohn; man finner ock hos dessa mästare intressanta exempel på nya, snillrika vändningar, på en utomordentlig förmåga att gifva strängt formell regelbundenhet utseendet af genialisk godtycklighet; men detta är en konst, som endast den skärpta blicken genomskådar, och hvaraf endast den redan vordne mästaren förmår hemta lärdom. Deras verk äro sålunda endast lärorika för den som sjelf vunnit en högre konstgrad; för den börjande symfonisten är de ofta förvillande. Den som vill lära känna instrumentalkompositionens grundprinciper vid deras källa, i deras ursprungliga enkelhet och klarhet, måste vända tillbaka till instrumentalmusikens fader, till Joseph Haydn, och derifrån till Mozart. Först när studerandet af deras qvartetter och symfonier gifvit formen i hans hand, när allt fogar sig frivilligt och hvarje steg i tongången betingas af en absolut nödvändighet, då först vaknar fantasien till sjelfständigt lif, emedan den finner en rymd hvari den fritt kan utveckla sig, former hvari den kan röra sig; ideerna vinna i mångfald, i bildsamhet, och rr a re Sar ANETTE EST TENN TA SETT