Aftonbladet – 11 november 1854, sida 3

ARNES. LLANDADE Öresundspostens memoir öfver den förflutna veckan, den 6 November. Drottning Therese af Bayern har samlats till sina fäder. Hon var gemäl till denne på sin tid mycket berömda konung Ludvig, hvars poemer blifvit öfversatia på svenska af finnen Nervander, som var en aktad fysices professor i Helsingfors. Hon har aflilit i kolera, hvilket är ett nytt exempel på huruledes inför denna demokratiska farsot äfven de högsta hufvaden nödgas böja sin nacke. Men det var egentligen icke om drottning Therese jag här ville tala, icke ens om konung Ludvig, aldräminst om koleran. Jag ville snarare nedskrifva ett ord som rinner mig i hågen, om — Lola Montez. Ni vet lika väl som jag hvad allt Lola Montiez varit. Bland annat var det en tid, då hon, om icke alideles drottning af Bayern — ty detta var Therese — likväl stod denna höga värdighet temligen nära. Hon nådde ända ill grefvinna af Landsfelt och skalle tvifvelsutan nätt ännu längre, om icke Ludvig den gången varit i äktenskap och som en moralisk man aktat detta heliga band. Nu är Ludvig enkling, men tyvärr — icke längre kung. Lola Montez kan således ändå icke bli drottning; det är otur. Det är malitiöst af ödet, det är i sanning höjden af förarglighet! Ty med all respekt för den gamla vishetsrege!n: heldre vara, än synas, är det dock i hög grad försmädligt att på sätt och vis vara drottning och icke få heta det. Det vill säga att jag föreställer mig det sä, jag senterar det. Jag senterar sålunda likaledes, hurusom det måtte i sjelfva verket vara litet besynnerligt att, säsom nyligen grefvinnan Danner (se tidningarne), stå på en balkong i Altona vid sidan af en regerande konung och tacka för en serenad, eller efter fyra hästar köra offentligt inför alla menniskors ögon, i konglig ståt ull Rainvilles trädgård eller mottaga vid den eller den stadsporten en underdånig helsningsharang af ett landtdrost, och likväl icke vara, d. v. s. heta an. nat än grefvinna. Filosofen skall invända, att alla dessa hedersbetygelser just sälunda mäste vara så inycket mera fägnande och tillfredsställande, enär de bär icke framträda som vanliga officiella formaliteter, enligt gammal slendrian öfliga vis å vis hvarje kunglig person, utan mäste betraktas såsom en sjelfmant gard af aktning och beundran för den ifrågavarande lamens in ividuella värde, dygder! Ganska riktigt. Men för den som icke är filosof — och fruntimmerna sjelfva, i ur ofta äro de det? — måste det dock, jag återkommer härtill, vara i hela denna situation nå sonting främmande, någonting inkomplett, någonting som jag tycker mäste kännas ungefär som om klädvingen icke vore riktigt tillknäppt i ryggen, som om nägra hyskor der fattades och jag behöfde hemligen frukta för att den graona roben skulle kunna oförhappandes falla af mig... med ett ord sagdt, någonting otrefligt, nägonting mindre å mon aise! Mähända finner icke grefvinnan Danner, — eftersom jag nu tillfälligtvis kommit att exempelvis nämna henne, — allt detta. Måhända är hon, jemte diverse annat, äfven filosof. Måhända är hon för sin del fullkomligt nöjd med ati vara grefvinna, sådan hon kallas. och eftersträfvar för ingen del den tomma äran af att kallas drottning, sådan hon är. Menjag har blott velat yttra den oförgripliga mening, a.t om bon icke vore filosof, om hon icke vore beläten med grefvinneskapet, om hon skulle eftersträfva någonting annu högre, vore allt detta så litet att undra öfver, att det tvärtom i mina ögon må kallas ytterst natur iigt, och i fall det en vacker dag ckulle inträffa att jag i en tidning finge läsa den nyheten att den danske monarkens kone verkligen blifvit upphöjd till drottning och kongl. maj:t, skulle, på min ära, ingen menniska på jorden mindre än jag deraf taga aägon anstöt. Men jag kan utmärkt väl begripa att sådant skulle af bara fan förarga — Lola Montez, hvilken också var så nära, men aldrig kunde hinna dit!