vara kändt och tillgängligt i Christiania, men i afseende på hvilket man här i åtta år erhållit det svar att det cirkulerar mellan statsrådets ledamöter,. Festligheten den 4 November har medfört ett resultat så betydelsefullt, att vi antecknat det som en politisk händelse. Den haröppnat våra bröders hjertan till uttryck, som för oss äro oförgätliga, för utlandet betydelsefulla, och låtom oss hoppas det äfven för Nordens framtid. Måtte Nordens två brödranationer allt framgent få fira denna fest icke blott till minne af den yttre politiska föreningen, wan fast heldre såsom årsdagen af denna förenings andliga förverkligande genom sådana band af kärlek och tro, som endast kunna uppstå mellan fria och sin frihet värdiga folk, — genom band, som ingen våldsmakt kan bryta och ingen tid försvaga! Det märkliga tal, hvarmed Prof. Faye vid ofvannämnda fest, under jublande bifallsrop, föreslog skålen för föreningen, anse vi oss böra meddela våra läsare in extenso: Högtärade församling! Det är en gammal erfarenhet, hvars sanning vi ofta mäste erkänna, att ett godt först blifver riktigt värderadt, när nägon vill bestrida oss rättigheten att ega och njuta detsamma, — och är icke denna festliga sammankomst i sjelfva verket ett ytterligare bevis för denna sanning? — Under en hel menniskoälder, i 40 är, har Norge lefvat i förbindelse med Sverge, samt är efter är allt mer och mer erkänt föreningens höga betydelse, — och likväl är det i dag första gången en så talrik församling af alla samhällsklasser af fri och enig vilja samlas, för att högt och tydligt uttala erkännandet af den lycka, som vi under denna följd af är hafv: ätnjutit, och vär tacksamhet emot Försynen, enligt hvars ledning en mäktig och klariseende jordisk herrskareande förenade tvenne folk, som aldrig bort vara ätskilda. — Hafva vi då under en så läng tid varit otillgängliga för den rätta uppfattningen af föreningens natur och betydelse? — Vi svara med full öfvertygelse — nej! Hafva vi bortlefvat dessa mänga dagar under ett tomt och ändamålslöst misstroende mot den nye brodern samt visat honom och der öfriga verlden det däraktiga skådespelet af en sjelfkär nationalstolthet, som ej vägade blicka utöfver sin egen dörrtröskel af fruktan att brodern skulle träda öfver den såsom en öfvermäktig ovän? — Nej, i sanning nej, sä har det icke varit. Vart: sträfvande har hvilat på en bättre grundval — cck kunde än detta sträfvande under föreningens barn dom icke visa sig fullkomligt fördomsfritt och u-an intryck af minnena frän den försvunna onda tiden, då brodern på fjellets ena sida alltid stod väpnad emot brodern på den andra, — så är det dock nu klart för oss sjelfva, och bör vara samt skall blifva det för brödrafolket, att våra önskningar och våra bemödanden hafva sökt det höga mälet: att göra oss värdiga att stå med sjelfmedvetandets styrka vid sidan af ett folk, hvars historia stär för alla säsom en ljusbild, som lifvar den inre kraften samt drifver den till stora och goda bandlingar. Det är sagdt — jag känner icke källan och önskar ej att känna den — att Norge icke har arbetat lika väl tillsamman med Sverge, som Norge gjorde det en gång med Danmark. Är detta sannt? Nej, ljuder det högt från alla läppar. — Nej! denna sägen är visserligen icke sann; ty Norge verkade säsom nation alls icke på den tiden och dess enskilde män verkade endast säsom medlemmar af en stat, sammansatt af landskapsdelar, af hvilka Norge bildade den mest aflägsna. Godt, mine herrar! Vi vilja af hjertat önska att en broderlig anda må kraftigt medverka till att göra den rymd träng och lätt att öfverfara, som skiljer Danmark från Norge; men ingen må derföre tro, att dessa sympatier kunna ens en fingersbredd rubba vårt förband med Sverige, ty hvad naturen har fjellfast sammanfogat, skall den kortsynta menniskan icke ätskilja och när dertill slägtskaps och mänga gemensamma fördelars band gifva iöreningen styrka, då varder den så fast, att en upplösning skall blifva omöjlig. Jag vill helt öppet framställa en fråga: Kan någon med sanning såga, att här i Norges lan. rader någon ogynnsam sinnesstämning mot brödsariket? Nej! Förnuftets och hjertats röster utta vt enhälligt nej. — Kunna vi missunna eller i.: Sverges närvarande eller tillkommande styrka oc cka? Nej! ropas det. En sädan sinnesstämniil aldrig. få inrymme. — Låt dä komma hvi! stömmelse, som en vis och högre magt vill ti 12 038, och Norge skall finnas färdigt att modigt ch tillitsfullt ställa sig vid Sveriges sida säsom en trofist vapenbroder, så sannt det icke är en fabel, att trofasthet alltid var ett kännetecken på norrmannen, sä visst som han icke skall svika sin gamla goda natur. Vägarne till brödrariket äro väl icke få, — de gå öfver fjell och sjöar på flera håll; men det fordras ännu flera, på det vi kunna komma så ofta tillsamman, att vi omsider fullkomligt tillegna oss den grundsanning, att dessa tvenne folk, dessa tvenne länder i mänga afseenden kunna verka lyckobringande på hvarandras utveckling. — Vi kunna ännu finnas skiljaktiga i mängen åsigt, men enige skola vi blifva med mun och med hand mot enhvar, som vill skilja oss ät. Mine herrar! För en stark förening! För en lycklig förening! För en förening utan fruktan och sadel!