Aftonbladet – 11 november 1854, sida 3

fortfor Rachael, i hvad afsigt ni i en olycklig stund besökte Stefan denna afton. aJag kände medlidande med honom, sade Louise, med starkare rodnad på kinderna, och ville gerna veta hvad han ville taga sig till och önskade erbjuda honom någon hjelp., Tack, min fru;, sade Bounderby, i sanning mycket smickrad och förbunden! Erbjöd ni honom ej en barkonot? frågade Rachael. Jo, men han afslog den och ville blott mottaga två pund i guld., Rachael vände åter sina ögon mot mr Bounderby. Nå ja,, sade Bounderby, om det är er afsigt att fråga om er löjliga och otroliga förklaring var sann eller icke, så nödgas jag medge, att den nu blifvit bekräftad., Unga lady, sade Rachael, Stefan Blackpool kallas nu offentligt i tryck för en tjuf öfverallt i stan. Det har bållits ett offentligt möte i afton, der man talt om honom på samma skändliga sätt, Stefan, den ärligaste, bästa, trofastaste menniska på jordenl — Hennes förtrytelse öfverväldigade henne, och hon brast i gråt. Det gör mig mycket, mycket ondt, sade Louise. Unga lady, unga lady,, svarade Rachael, det vill jag hoppas, men jag vet det icke. Jag kan ej säga, hvad ni måhända gjort. Ni och era likar känna oss icke, bry ericke om 088, höra ej till oss. Jag vet ej hvarför ni kom denna afton. Jag kan ej säga, om ri icke kom i en eller annan afsigt, utan att tänka på i hvilken olycka ni störtade en så ringa man. Den gången sadv jag: Gud välsigne er för det ni kom, och jag sade det af hela mitt hjerta, ty det tycktes göra er ondt om honom. Men nu vet jag det icke, nu vet jag det icke. (Forts.)