Aftonbladet – 11 november 1854, sida 1

Snar EPP RIGTRBBIIVS Pp VIRA SALA KAFARA a MAMMAN det. Årsdagen af Sverges och Norges förening har aldrig tillförene blifvit på nägot högtidligare sätt firad i Christiania, icke heller, efter hvad vi veta, i Stockholm; på båda ställena har den allernådigst anbefallda kanonsaluten varit det enda som erinrat om dagens betydelse. I Stockholm blef dagen i år en festdag genom konungens bestämmelse att Carl Johans staty då skulle aftäckas. I Christiania förefanns inger sådan yttre anledning, inga af officiella myndigheter eller offentliga korporationer vidtagna anordningar; men det visade sig dock, att hos befolkningen fanns ett allmänt, lifiigt och djupt kändt behof att få på denna dag offentligt och högtidligt uttala de känslor af aktning och vänskap, hvarmed norska nationens kärna omfattar brödrariket, och de varma sympatier man inom alla samhällsklasser i Norge hyser för föreningen mellan skandinaviska balföns båda folk. Det behöfdes endast en inbjudning från norska studentsamfundet, som väl i viss mån kan sägas representera Norges bildade ungdom, men dock endast är em enskild korporation, för att till en gemensam högtid samla ett vid en dylik offentlig fest i Christiania hittills oerhördt antal medborgare: af alla stånd och klasser. Det är tydligt att, utom det den i Stockholm försiggående högtiden i någon mån måste draga uppmärksamheten åt detta håll, den fyrationde årsdagen af föreningen nu var en kärkommen anledning för en demonstration, På den sednaste tiden ha i Sverge några få, men outtröttliga röster i mångfaldiga variationer behandlat temat: Norges afundsjuka, dess sjelfbelåtenhet och olust att lägga två strån i kors, för unionens kraft och gemensamma bästa — på hvilket, fter deras mening solklara korollarium , de grundat de bittraste och hätskaste utgjutelser. På sednaste tiden har man äfven i utländska blad och tidskrifter funnit några yttranden om, huru norrmännen allsicke äro belåtna med föreningen, huru de med fruktan och misstro betraktz: Sverge och huru det varit denna norska ängslan och misstro, som på sista tiden bundit Sverges händer och förlamat dess politik, hvarföre det skulle vara mera förmånligt för nordens kraft och styrka, om Norge återförenades med Danmark. Dessa yttranden synas ha gått norska allmänheten djupt till sinnes; man tyckes ha kännt en liflig oro för att de skulle vinna någon trovärdighet i Sverge och i Europa. Derföre slöto sig genast personer ur alla klasser, embetsmän, vetenskapsmän, köpmän, handtverkare, till den af studentsamfundet anordnade festen, och oaktadt man hade valt den största lokal som finnes i Christiania, kunde den dock icke rymma alla som önskade deri deltaga. De i festen deltagandes antal uppgick nu till omkring 1200. Sällan har — försäkra samstämmigt de norska bladen -— någon fest blifvit hållen i Christiania, vid hvilken sambhöllets olika stånd varit så fullständigt representerade och mött hvarandra med en så enig och så festlig stämning. Hufvudinnehållet af denna fest, liksom af dmånga vackra poemer, som i anledning af dagen voro synliga i de norska tidningarne, är en varm hbjertlig stämning mot Sverge, ett erkännande af svenska nationens ära och förtjonster om Europas frihet, ett uttalande af innerlig glädje öfver föreningen med detta brödrafolk och af en allvarlig önskan och vilja att, under alla omständigheter, trofast hälla samman med Sverge, ej blott i iust, utan äfven, om det gäller, i hårdaste nöd. Oaktadt vi för vår del icke fästat någon större vigt vid de funderingar om Norge, som nyligen framkommit i Revue des deux Vondes,, Augsb. Allg. Zeitung m. fl. journaler, så kan denna betydelsefulla demonstration från Norges hufvudstad ej annat än glädja oss, och vi tro att den i Sverge skall väcka en allmän tillfredsställelse. Vivilja hoppas att föreningen genomlefvat sin barndomsoch ynglingaperiod och numera hunnit till manlig mognad. Anledningen till det knot och missnöje och de klagomål, som tidtals från båda sidorna låtit höra sig, ligger utan tvifvel till största delen i missförstånd, i ömsesidig okunnighet om hvarandras intressen och förhållanden. I Norge har mar inbillat sig att svenska folket kunde hysa några sympatier för de försök som en tid gjordes att rubba en och annan af grundstenarne i Norges fria konstitution. I Sverge har man åter icke sällan uttalat sin förtrytelse deröfver, att norrmännen till följe af sin fria författning och väl ordnade administration gött (ramåt i flera hänseenden, der vi stått stilla och trampati det gamla stöpet, och att dess regering visat sig intelligent, aktgifvande på tidens fordringar och ytterst vaksam i afseende på landets intressen, då vår deremot sömnigt gått den gamla slentrianens väg. Förtrytelsen häröfver borde dock, om man vill vara rättvis, riktas mot Sverges regering och icke mot Norges styrelse eller folk; det blir en något för längt sträckt pretention, om man vill, att norrmännen skulle bevaka våra speciella intressen eller att de skulle bidraga till att ge oss en bättre regering, mindre abderitiska institutioner och en duglig administration; med den saken borde vi allvarsamt gripa oss an sjelfva, i stället för att lätta vårt hjerta med bittra utgjutelser mot dem, som i det fallet äro bättre lottade. Den svenska och den norska pressen böra räcka hvarandra handen till en samverkan i ändamål att skingra denna ömsesidiga okunnighet. Det är, såsom professor Faye vid festen i Christiania antydde, nödvändigt att man får flera vägar, både andliga och materiella, mellan brödrarikena. Den bildade norrmannen kärner i allmänhet långt bättre till England, Frankrike och Tyskland än han k inner till Sverge, och hos oss råder äfven inom embetsmannaklassen en så djup okunnighet om Norges institutioner och förhållanden, att då en svensk minister inom riksdagens första stånd lemnar en uppgift om ett af grundförbållandena i norska statsregleringen, mottages detta såsom en alldeles ny vigtig upplysning, men hvars riktighet ingen, icke ens det gammalkonservativa partiets in