Aftonbladet – 9 november 1854, sida 3

som innehålla dem. Bokens yttre är vackert, såsom man är van att vänta af allt som utgår från den Berlingska officinen, och anordningen särdeles tydlig och ändamålsenlig, hvarföre vi tro os8 kunna med allt skäl rekommendera detta arbete såsom en värdefull hjelpreda för alla zom önska att förskaffa tig en klar insigt i Sverges närvarande statsförfattning och en hastig öfverblick a: dess successiva utveckling. : — Evangelina. En saga om kärlek i Acadien, Samt Tegners död. Skaldestycken af Henry Wadsworth Longfellow. Från Engelska originalen öfversatta af Albert Lysander. Stockholm Ph. Meijers förlag 1854. Bland Nordamerikas nyare författare är det ingen som för svenska allmänheten är eller åtminstone borde vara bättre bekant än Longfellow. Han har besökt vårt land, lärt vårt språk, genom förträffliga öfversättningar gjort sina landsmän bekanta med ett af våra herrligaste skaldestycken — Tegnårs Nattvardsbarnen, —, grundat en vacker samling af svensk litteratur i Förenta Staternas Cambridge, och nyligen blifvit af Fredrika Bremer i hennes nordamerikanska hem presenterad på ett sätt, som väcker begär hos läsaren att få söra hans närmare bekantskap. Några smärre poemer af hans hand, som blifvit öfversatta på vårt språk hvaribland äfven tvenne, .Sjözräs, och sExcelsior,, varit i Aftonbladet meddelade (se A. B. för den 21 Januari 1853) hafva icke jäfvat de smickrande omdömen författarinnan af ,Hemmenp fäller öfver Longfellows skaldskap. Evangelina blir för svenska allmänheten en ny. bekantskap och, vi våga tro det, en ganska välkommen. Den idylliska poesien på vårt språk har så länge sutit stilla och öst ur samma grunda källa, att den redan väl hunnit blifva litet tapprunnen och i behof att pispädas med nya elementer. Evangelina är, om man så vill, en idyll i Vossens manår så väl till verslaget, det heroiska eller hexamesriska hvilket eljest icke särdeles väl lämpar sig för engelska språket, såsom ock till innenållets art, alldenstund det hvardagliga och husliga lifvets detaljer deri målas med en opiskt högtidlig bredd; men scenen är förlagd på en alldeles ny och frisk grund: i en natur med främmande träd och plantor, hos ett folk med främmande hemseder och namn af en ovanligare klang. Dertill kommer dessutom att en stor historisk händelse, liksom i Goethes Hermann und Dorothea, blifvit satt i taflans förgrund, som ger lyftning åt det hela på samma gång den genom kontrasten förhöjer verkan af det enklaste och oskuldsful laste hemlif hos ett folk som, ehuru tillhörande den nya verlden ej längre tillbaka än ett knappt sekel, ännu bibehöll seder så enkla att namnet med skäl kunde förvexlas med Arkadien. Den då varande engelska regeringens grymhet mot detta folk, som utan all törskyllan bortfördes till ett antal af nära 2000 personer, för att gpridas i de aflägsna britiska kolonierna — i September 1755 — utgör den grund på hvilken berättelsen hvilar, och med förgrunden af denna gräslighet framstå berättelsens handlande personer i en dager, som icke undgår att hänföra hvarje rent och känsligt sinne. Ofversättningen, liksom originalet affattad på hexametrisk vers, är högst omsorgsfull, städad och trogen. Med afseende på svårigheten att skrifva goda hexametrar, på hvilken öfversättaren sjelf fäster uppmärksamhet, måste man bedöma hans försök med mildhet. Delvis har han lyckats förträffligt; andra delar deremot äro något svagare, särdeles mot slutet. Vi hafva anmärkt flera verser med omvexlande daktyl och spondå, hvarigenon versen sönderfaller i tre lika afdelningar, bvilket åter ger en alltför trampande och enformig rythm. Men några sådana små ojemnbeter halkar man lätt öfver i ett skaldestycke af så innerlig täckhet som Evangelina. Berättelsen är försedd med en apparat af biosrafiska notiser och dicta probantur,, som har ett nog lärdt och kritiskt utseende i förhållande till den lilla texten, och som endast kan hafva sitt motiv i svenska allmänhetens stora obekantskap med Nordamerikas litteratur. I slutet af boken, som är tryckt med utmärkt typografisk vård, träffar man öfver sättningen af ett mindre poem af Longfellow, kalladt Tegners död, egentligen endast en metrisk prosa med nog dunkla hänsyitningar på poesiens död och pånyttfödelse 1 nya former.