fruktar att jag aldrig förstått Louise. Jag fruktar att jag ej gått fullt riktigt tillväga vid hennes uppfostran. Der träffade du just hufvut på spiken, svarade mr Bounderby. Nå der! är jag då ense med dig. Det var då väl att du en gång hittade på det. Uppfostran! Jag skall säga dig hvad uppfostran är. Att bli körd på porten och satt på den knappaste ration af allt, med undantag af hugg och slag. Det är hvad jag kallar uppfostran.n nJag hoppas att ditt sunda förnuft säger dig, invände mr Gradgrind i all ödmjukhet, att hvilka förtjenster än ett dylikt system kan ha, det dock skulle vara mindre tillämpligt på flickor., Det inser jag alldeles icke, sir,, svarade den halsstarrige Bounderby. Nå väl, så låt oss då,, suckade mr Gradgring, lemna den frågan helt och hållet å sido. Jag försäkrar dig att min önskan ej är att disputera. Jag söker blott att förbättra hvad ej är som det skulle vara, och hoppas på ditt välvilliga understöd, Bounderby; ty jag har blifvit svårt, mycket svårt hemsökt., Jag förstår dig ej ännu och kan derföre ingenting lofva, svarade den envise Bounderby. rUnder loppet af några få timmar, kära Bounderbyv, fortfor mr Gradgrind i samma sorgsna och försonliga ton, tycker jag mig fått en långt klarare insigt i Louises karakter än förut på åratal. Denna insigt har blifvit mig på ett smärtsamt sätt påtvingad, och upptäckten är ej min. Jag tror mig hafva märkt — det skall förundra dig, Bounderby, att höra mig tillstå det -— jag tror mig hafva märkt att det finns egenskaper hos Louise som — som blifvit groft vårdslösade och — och äfven något missriktade. Det är äfven min tro att, om du ville vänskapligt bistå mig att i tid söka öfverlemna benne åt hennes bättre natur för någon tid och genom uppmärksamhet och ömhet få den ait utveckla sig, skulle sådant vara till allas vårt bästa. Louisep, sade mr Gradgrind, i det han skylde ansigtet