riktiga anmärkning, så må du heldre tiga dermed.n Då mr Gradgrind var så foglig, gjorde sig mr Bounderby allt möjligt omak för att förhärda sig på alla håll. Sådan var nu en gång för alla hans älskvärda natur. Kära Bounderby, begynte mr Gradgrind till svar. Om förlåtelse,, sade mr Bounderby, men jag tycker inte om att kallas min kära Bounderby. Detta att börja med. Jag har märkt, att när någon börjar kalla mig sin kära Bounderby, så tänker han alltid försöka dra mig vid näsan. Jag vet väl, att hvad jag nu säger ej är fint och poleradt, men som du väl vet är jag ej fin och polerad. Vill du haaf det kramet, så vet du nog hvar du kan få det. Du har ju de der förnäma vännerna du vet, och de kunna uppvakta dig med så myc ket af den varan du nånsin kan önska. Hos mig finnes ingenting af det godset. Bounderby, erinrade mr Gradgrind, vi äro alla uttsatta för möjligheten att begå misstag — Åh verkligen! Jag trodde eljest icke att du kunde begå något sådant, afbröt honom mr Bounderby. Det har jag måhända sjelf trott. Men vi kunna alla begå misstag, och jag skulle vara dig särdeles tacksam om du ville förskona mig från dessa hänsyftningar på Harthouse. Jag skall ej under gången af vårt samtal erinra om det förtroende och den uppmuntran du skänkte honom; hör derföre du också upp att erinra om mitt. Jag har ju inte nämnt hans namn,, sade Bounderby. Godt, godtn, svarade mr Gradgrind med ett resigneradt, ja till och med ödmjukt uttryck, och satt derpå för några ögonblick försjunken i djupt eftersinnande. Bounderby, yttrade han derpå äter, jag har mina skäl att frukta att vi aldrig rätt förstått oss å Louise. Hvad menar du med vi? Låt mig då säga jag,, svarade han; jag