gen, väl mindre oförtäckt i dess egna artiklar, men des!o mera öppet uti uppsatser af insändare och ifrån utländska blad, framställde neutraliteten quand-meme och dess upprätthållande med vapen mot vestmakterna såsom svenska kabinettets politik, så kunde väl hela detta tidningens sätt att gå tillväga omöjligen : tolkas annorlunda än som en positiv bekräftelse åt en mening, den flera andra indikationer, trots allt hemlighetsmakeri, förut tyckts gifva vid handen. Och när — såsom följd j af denna bekräftelse — ett allmänt misstroende, både hos representanter och enskilta medborgare samt hos pressen uppstod i afseende på regeringens yttre politik, hvem harj då rättvist skulden derför? Svaret lärer icke kunna blifva mer än ett. Att detta misstroende nu skulle vara undanröjdt genom de meddelanden, som mellan fyra ögon gjordes till en aktad ledamot af borgareståndet, och zenom denne till en del af hans ståndskamrater, är sannerligen mera att önska än att hoppas. Så länge kriget icke på ett afgörande sätt flyttades till Östersjöländerna, kunde ej mer än en mening äga rum derom, att neutraliteten var den politik som dikterades af Sverseg intressen. Mången har det likväl i hög stad förvånat, att svenska och danska kabinetterna skyndade fram med sin neutralitetsförklaring långt innan kriget mellan vestmakterna och Ryssland ännu var förklaradt, och medan konferenser och protokoller i Wien, till fredens upprätthållande, oförtrutet fortsattes. Var denna brådska verkligen påkallad? Eller borde det ej betänkts, att denna srådska kunde gifva anledning till kombinationer och slutföljder, hvilka helst bort undvikas? Lätt var nemligen den eventualiteten att förutse, att, i fall krig uppstod emellan vestmakterna och Ryssland och i fall detta srig utvecklade sig på en större skala och i vidsträcktare dimensioner, den hufvudsakliga krigsteatern skulle blifva Östersjön ach dess kuster, dels emedan Ryssland, ojemörligt mera sensibelt och sårbart i dess Östersjöprovinser än i Svartahafsländerna, kan på len sidan oändligen lättare tillfoga ett afgöande slag, de!s ock emedan vestmakterna vafva vida närmare och lättare att på det vållet utföra slaget. Måste då ej den slutsatsen föranledas, att neutralitetsförklaringen just för denna eventual:tets skull blifvit så påskyndad? Antog ej saken det utseendet, som skulle svenska och danska kabinetten på förhand hastat att, så att säga, rigtigt binda sig fast vid neutraliteten innan ännu ifrågavarande eventualitet inträffat, på det att de eferåt, med åberopande deraf, skulle kunna nöta och afböja vestmakternas framställningar? Då franska lägret sammandrogs vid 3oulogne, och första divisionen deraf skickales till Åland för att förstöra Bomarsund, hette det i flera utländska tidningar att vestmakterna ville låta 50,000 till 60,000 man omedelbart följa efter, för att, i fall Sverges bistånd med en motsvarande styrka kunnat not subsidier och andra fördelar erhållas, flytta kriget till Sveaborg, Cronstadt och Riga vå samma gång som till Krim och Sebastopol, men att denna plan strandat mot svenska kabinettetz neutralitetspolitik. Huruvida någon sanning funnits uti dessa rykten, som ifven i Svenska Tidningen upprepades, torde väl, när engelska parlamentet kommer tillsammans, upplysas af de bandlingar som då blifva oftentliggjorda. Regeringarnes yttre och inre politik stå ofrast, isynnerhet 1 sådana tider som våra då alla frågor koncentreras och löpa tillsamman, uti närinaste frändskap med hvarannan. Orsaken är ganska naturlig. Den ena och den andra bestämmas af samma intressen. Man har i början af sistlidne vår sett samtliga de smärre tyska regeringarne sammanträda på en gonferens i Bamberg i anledning af de poliuska förvecklingar för Tyskland hvartill den orientaliska frågan gaf anledning, och der afsifva ett utlåtande, högl gen till förmån för Ryssland. Nu är det visserligen sanut att de små tyska hofven samtligen äro genom slögtskapsband, på närmare eller fjermare afstånd, Förenade med det ryska; men ingen måtte väl vara så enfaldig, eller snarare så vanvettig, att han kan inbilla sig att det var slägtskapen som förmådde dessa hof att gemensamt uttala sig för Ryssland och taga dess parti. Nej! det var helt enkelt — det egna intresset; ty i politiken är det intressena som beherrska allt. Reaktionen 1849 och 1850 återförde också i Tyskland allenastyrelsen och de priviligerade till väldet, hvilka ömsesidigt stödja och hjelpa hvarannan att utsuga folken och hålla dem i förtryck. Detta välde är i sig sjelf alltför svagt, i Tyskland som annorstädes, itt motstå tidehvarfvets ström och tolkkrafrens påträngande. Det behöfver ett yttre stöd. Detta stöd är Ryssland. Ryska politiken förstår också sin ställning ganska väl. För att hålla den europeiska reaktionen vid godt mod och fortfarande fästa allenastyrelserna och de privilegierade vid dess intressen, förklarade ju ganska nyligen Journal de S:t Petersbourg, att Ryssland förer det nuvarande kriget emot revolutionen och materialismenp, (d. v. s. mot Frankrike men isynnerhet mot England) för det konservativa Europas beståndr. Kan det då gifvas någon sanning klarare än den, att hela den europeiska reaktionen, ifrån konung Bomba och hans omgifning i södern ända upp emot norden, eger ett positift in