är en ny förödmjukelse. Detta är doek en affär beroende på tycke och smak, hvarom gäller: juet capita, tot sensus. En fullständig frarogång, bifall till regeringens proposition, om ej genom acklamation dock utan votering, synes hafva varit beräknad. Atskil tändigheter tyckas gifva det vid hand st, valet af den person i hvars sköte förtroeniet af de höga önskningarne och förklaringarne nedlades, — en person, lika aktad och ärad inom sitt stånd för renheten af sina tänkesätt som för sin oegennyttiga karakter. Derefter. i det afgörande ögonblicket, uppträdandet — ett, som det tyckes, öfverenskommet uppträdande — af en talare, som för sin talang, äfven sedan han, omhuldad af Svenska tidaingen blifvit dennas förklarade gunstling, alltid höres med nöje af sina förra kamrater i oppositionen. Med mycken patos uppmanade denne talare, efter att skickligt hafva tagit känslorna i anspråk äfven för den följande dagens förestående högidlighet och dervid uttryckt allmän (och enskild ?) tacksamhet för festens hjelte, stindets ledamöter att egna denna dag till en försoningsfest och utan votering hifalla anslaget Men fåfingt. Lika förgäfves tillade talaren, att en sådan uppfattning af ståndets ställning skulle vinna bifall (hvar?) och sätta inseglet på denna riksdags vaekra åtgärder,; med all si: vältalighet tycktes han ej hafva aträttat annat än att oändligen vackert hafva :olkat sin personliga försoning och tryckt inseglet på sin egen riksdagsmannabana. Alla dessa bevekande uppmaningar voro rörspillda. Icke blott fortsattes diskussionen lerefter i ännu nära två timmar, utan de lelamöter utaf ståndet, som under riksdagen utgjort kärnan af oppositionen, läto icke förnå sig att afsti ifrån votering, ehuru de visste tt genom den splittring de höga beröringarne ;ch kommunikationerna tillvägabragt, 12 eller :3 röster skule gå ifrån dem. Beräkningen var såletes felslagen, men den var det visserligen ock mer än uti detta hänseende. Fö första gången sedan 184U9 har ett riksstånd inlåtit sig att diskutera rikets örhållenden till utländska makter och regevingens yttre politik, — ett fält hvarifrå de saktägande allt hitintills så oroligt och så iwfundsjukt sökt afstänga representationen, att man 1823 till och med undanbad sig den förut öfliga tacksägelseadressen för att afböja en dylik diskussion, och ännu vid innevaranle riksdags början en talmansklubba slogs i bordet flera repriser för att hindra och afstyra försöket dertill. Prejudikatet är nu gifvet; saken har laga fasta, och resultatet deraf är oberäkneligt för utvecklingen af fäderneslandets korstitutionella frihet. De folkvalda stånden skola säkerligen icke hädanefter låta betaga sig denna rättighet, utan veta att bruka den. Till hvad gagna då nu mera de hemliga utskotten? Och hvad har ej regeringen fått inhemta ataf denna diskussion? Undantagne några ministeriella ledamöter quand-meme, som äfven finnas i borgareständet, har hon ju nästan ifrån alla talarne fått höra enahanda täncesätt yttras i afseende på den politiska ställningen och den politik som bör följas. Unler förutsättningen att kriget skulle flyttas ull Östersjön och der utkämpas, uttrycktes af många, som talade för bifall, lika öppet som fL dem hvilka yrkade återremiss, ogillande ch fördömelse ötver frambärdande i en neutralitetepolitik, som exrdast kunde linda till Rysslands skydd och till omöjliggörande af vestmakternas ansträngningar. Skillnaden var -ndast, att de sednare ville hafva garantier mot en dylik neutralitetspolitik, och att de örra på god tro icke antsågo möjligt att reseringen skulle kunna vilja fullfölja och uppvätthälla ett sådant mot landets intressen och olkets sympatier stridande system. Kortelisen, just detta antinationella system, att vidblifva och försvara neutraliteten mot hvilka påtryckningar som helst (d. v. s. mot vestmakterna, ty ifrån Ryssland är ingen dylik våtryckning att befara), hvilket förordades af dena halfofficiella pressen här lika nitiskt som : Danmark, fann medhåll på ingendera sidan. Måtte för Svenska Tidningen denna lexa icke vara alldeles förlorad! Här är rätta stället att icke förbigå en fråga, som längesedan är af allmänheten besvarad, men för hvilken höga vederbörande icke tyckts hafva gjort sig reda. Hvilken är bufvudsakligen skulden till det myckna obehag kronan fätt utstå, ej blott nu sist uti kreaitivfrågan utan ock vid flera anIra tillfällen under loppet af riksdagen? Svenska Tidningen. — Ganska bittert hafva vederbörande om detta deras skötebarn fått sanna den gamla erfarenheten: Gud bevare oss för våra vänner O. 8. vV. Att Svenska Tidningen icke drifver grundsatser, icke förfäktar en politik och ett styrelsesystem stridande mot höga vederbörandes åsigter och önskningar, är en lika naturlig som behörig slutsats, hvars riktighet utgifvarens egen lojalitet icke lärer tillåta honom att förneka. Nå väl! När då alltifrån årets början Sv. Tidningen lofordat visheten af neutralitetstöcklaringen och till och med sökt inbilla allmänheten att denna förklaring skulle vara vida rer till vestmakternas än Rysslands förmån; när vidare, allt efter som det led frampå sommaren och hösten och det blef synligt att den afgörande krigsteatern sannolikt kunde blifva flyttad till Östersjön, Svenska Tidnin